l e j o n h j ä r t a

jag har drömt sjukt mycket om robert inatt.
vi gjorde alla vardagliga saker man gör.
ser på tv, käkar mat osv.
jag kommer inte närmare än så, än just i drömmarna.
så jag måste uppskatta dom stunderna, vilket jag gör.
drömmar varar inte längre än någon sekund, men för mig var det flera timmar.


jag ska iväg till jobbet idag igen.
men det är bara några timmar.
jag överlevde gårdagen, knappt.
det är vinterkräksjukan-epedemi som pågår i klinte just nu.
livrädd för att bli sjuk så käkar jag vitpeppar, 62 kulor tryckte jag i mig igår.
överdosering tror jag är svaret för att slippa bli dålig.

för tillfället är jag en tråkig människa.
jag jobbar, det är det enda jag gör.
men igår tog jag mig ut till näs efter jobbet, runt halv elva slank jag in på fest.
sa hejdå till vännerna, och tog ett par cider.
det är trist att jag inte kunde få krama om oslo brudarna, och fannie som nu är i STOCKHOLM!
kom hit istället kvinna!!

jag saknar rasmus, om sex veckor sitter jag i burgsvik med honom.
gött gött gött.


jag borde tvätta, packa och göra mig klar till jobbet.
men istället tänker jag fortsätta äta glass och snart ringa sara.

imorgon väntar ett arbetspass från den undre världen.
ett ställe där jag och troligen ett par till kommer att brinna i all evighet efter detta liv.
jag ska jobba två pass, 7.30-15.30 och sen 16.30-21.
för att sedan försöka fräscha till mig och ta mig ut till näs.
det är fredag, helg, men vad hjälper det mig?
jag jobbar min tredje helg på raken.
resursen började terrorn 8.20 imorse.
jag vaknade kl 6 med sprängskalle och blev måttligt glad när dom började ringa.
jag hade ingen större lust att jobba 11.30-21 idag så jag tackade nej och somnade om.

nu måste jag snart göra mig redo ändå. kvällspass väntar.
innan ska jag posta paket till rasmus och köpa solskydd.
sedan ta mig till klinte och fika med mamma.

det är ovanligt tyst angående afghanistan.
lite som lugnet före stormen, känns det som.

nu är det längesen jag pratade med rasmus.
och det lär inte bli något förrän kanske på måndag.
känns en aningen trögt och trist.
det är inte alltid så roligt att gilla läget.

det finns en del saker jag vill göra innan jag dör.

- besöka grand canyon
- hoppa bungyjump från ett av världens tre högsta
- vandra i brasiliens regnskog
- shoppa i new york, manhattan
- spela upp pengar i vegas
- gifta mig med mannen i mitt liv ( rasmus)
- gå på matlagningskurs
- roadtrip genom USA
- tågluffa genom europa
- bada med delfiner

listan hinner säkert bli längre, frågan är bara hur jag ska hinna allt.



såg något program på tv igår.
där två tjejer stod och snackade om killar och förhållanden.
guld värt för mig är om killen ringer när han har sagt det, kommer på
dem tider vi har bestämt träff på, är ärlig, respekterar mig och
får mig att känna mig uppskattad.
det var tydligen småsaker enligt tjejerna på tvn.
sånt skulle bara killen göra, plus att han skulle bjuda på middagar osv.
tur att man är olika.


jag har förstått att sverige förlorade hockeyn imorse.
hade man egentligen förväntat sig något annat?
jag struntar i att se reprisen, det finns annat att bli irriterad över.
istället ska vi vara glada.
om en vecka firar jag och rasmus 8 månader.
han i afghanistan och jag i thailand.
tur att sms fungerar.


jag är helt slut i kroppen och ont i halsen.
skymtar mina påsar under ögonen i dataskärmen.
slut som artist.
men i helgen väntar tre jobbarkvällar, sen är det finito på ett tag.
då ska jag jobba på brännan, vilket också är ett heltidsjobb.

   min utsikt dom närmaste veckorna.

det hade varit bättre om jag tagit en hammare och sen slagit ut varenda tand i munnen.
då hade jag sparat mig besväret med all tandställning och annat skit man fått utstå.
var vid tandläkaren häromdagen.
nu har dom bestämt sig för att operera bort en tand som har legat i mitt tandkött hela mitt liv.
vilken otur för mig att jag hunnit bli 21 år innan dom tog det beslutet.
det blir en saftig räkning att bita i.
samtidigt passar vi på att dra ut båda visdomständerna i överkäken.
när vi ändå håller på liksom.
jag ska ha så mycket lugnande att hela världen blir rosa innan dom får in och skära i min mun.
det positiva är att jag inte hade ett enda hål.
grattis till mig.

njuter verkligen av min lediga dag.
har varit i visby med rosalinda hela dagen!
hittade tyvärr en del fynd, som jag inte köpte, pluspoäng till oss.
risken är väl att jag råkar köra införbi staden efter löning.

rasmus ringde en snabbis igår.
jag jobbar i stort sett hela tiden så jag har inte så mycket nytt att berätta.
jag försökte få hem honom till min tandoperation så att han kan agera handhållande och stöd.
tror inte hans kapten tillåter det.
däremot kom han med en glad nyhet, halva missionen är gjord!
vilket innebär att det bara är hälften kvar!!
och sjutton dagar av dessa tre månader som kvarstår kommer han att vara hemma.
det känns bra.
om sex veckor får jag krama honom igen. 

det fattas en tallrik vid matbordet.
skor i hallen.
en tandborste vid handfatet.
det fattas skratt.
det fattas bus och gräl.
det fattas en mörk lång kille, med bruna rådjursögon.
har ni sett honom? jag har tappat bort honom.

tappade honom på vägen någonstans, och nu hittar jag honom inte.

dagen har varit dålig.
och det slog mig inte varför förrän på väg hem från jobbet ikväll.
det är den 20:e.
8 månader sedan vi satt stilla som sten på terassen.
med miljarder ljus och en tystnad ingen kunde ta hål på.
med hjärtan som slutade slå.
jag vet inte om mitt hjärta har börjat slå än. det känns inte så vissa dagar.

vi slöt att äta och dricka.
jag och therese sov tätt tätt tillsammans.
satt vid robert varje natt.
vi slöt att använda skor, vi gick barfota överallt.
varför?
inte en aning. det var bara något som kändes rätt.
det var skönt att känna marken under fötterna, ett tecken på att man fortfarande
stod på benen och kunde gå.

ibland känns allt så avlägset.
mina bra dagar, då jag lyckas hålla allt på ett ganska behagligt avstånd.
det går bra, tills du glömmer att se framåt och aktar dig för att ramla ner.
svarta hål brukar jag nämna, dom har en tendens att bli djupare för varje gång du trillar ner.
psykologen menade att det var tvärtom, dom skulle bli lättare.
det är tydligt att hon inte varit med om något liknande, psykologer som glidit fram på en räkmacka livet igenom ska inte ha det yrket. ni vet inte vad ni snackar om.
därför slöt jag gå dit, för länge sedan.

avlägset.
nej inte ikväll.
ikväll kan jag höra våra sista ord till varandra.
en timme innan allt slocknar.

jag är väl lite så att "folk ska bara fatta", jag ska inte behöva förklara.
men så länge alla väntar på att få bli tankeläsare så måste jag väl förklara.
men jag varken orkar eller vill förklara hur jag känner, hur jag mår.
ni ska bara fatta det inte är bra, det är inte så som ordet bra betyder.
bra för mig är att jag lyckades ta mig ur sängen idag.
ibland kan min kropp koka av ilska, då vill jag bara skrika och förstöra för nära och kära.
inklusive mig själv.
så otroligt trött på hela livssituationen.
jag vill helt enkelt sabba för mig själv så mycket att inget betyder något längre.
man kan fundera över hur man är funtad ibland.
jag har ingen aning längre.
och när jag inte vet längre, när jag famlar i ett mörker som ligger så tätt runt omkring
att det känns som att du ska kvävas, då måste det finnas någon som lägger armarna om dig och leder dig.
som blir dina ögon när dina slutat se.

jag måste sova nu.
men ikväll blir det nog svårt.
ikväll är det robert.

det känns skönt att jag och rasmus delar åsikt om alla hjärtans dag.
han ringde förut för att önska mig en glad alla hjärtans dag.
jag svarade:

- äsch, jag firar inte någon jäävla alla hjärtans dag..
- inte jag heeeeller!! det är en töntig dag!

så tycker vi i år. eller vi har tyckt så i många år kom vi fram till.
just nu så byggs det på bitterhet, att vi inte kan vara tillsammans just såna dagar.
MEN.
vi har ju alla hjärtans dag mys varje dag när vi faktiskt är med varandra.
vad säger ni om det vaa?
beat it.
nästa år ska vi fira, och det lär bli som våra andra mysdagar.
glass, film och bara mys och mera glass.


tiden går förbannat sakta.
det är ännu åtta veckor kvar.
7,5 sa rasmus.
men han ljög från början, han sa att det skulle vara lika länge som förra gången.
men det är längre, som jag har sagt hela tiden.
vem försöker killen att lura?
jag räknar dagar och om jag kunde så skulle jag räkna timmar tills vi ses igen.

två minuter senare:
jag räknade veckorna nu..
det är 7,5.
han hade rätt.
så läser du det här älskling så ser du att jag ger mig när jag har fel.
läser du inte det här så kommer jag aldrig erkänna att jag hade fel.
jag sa till honom sist han var hemma att:

"jag har alltid rätt, även när jag har fel"


jaaaa men om typ 54 dagar är han hemma.
hur jag ska klara mig så länge vet jag inte.


ja just det. jag har beställt en ny bikini.
och nej, ett nytt liv kommer inte att startas imorgon.
livet är helt enkelt för kort för att radera goda saker man kan käka.

jag accepterar inte att svenskar ska dö i afghanistan.
jag accepterar inte att partiledare har mage att uttrycka sig:
- vi har faktiskt bara förlorat fyra svenska soldater, amerika har en värre siffra.

vi kan inte jämför med amerika.
vi är inte där för samma uppgifter.
men stolt är man.
stolt över det arbete dom tar sig för i afghanistan.
stolt över det engagemang dom ger.
men nej, i mina ögon är det inte värt att dö för.
kanske för att jag verkligen vet hur det känns att mista någon.
det kan inte krypa närmare än lillebror, familjemedlem.


nu har även dom två svenska soldaterna som dog landat i sverige.
det är verkligen så himla sorgligt.
så fort jag ser bilder på kistor och annat så börjar jag gråta.
det blir för nära.
känslan av den sista touchen på roberts kista är ännu varm.
nu är det fler som ska gå igenom samma sak.
tänk flickvännen.
fy fan.
jag klarar inte den tanken.
det känns hemskt att tänka så, men är det så konstigt att den envisas med att dyka upp?

man får kalla kårar i hela kroppen.
jag vill egentligen inte se ceremonin för dom två soldaterna.
men det kommer jag att göra ändå, och vartenda hårstrå på kroppen kommer att ställa sig upp.

jag borde städa, tvätta, duscha och allt annat man måste.
men jag orkar inte.
har helt enkelt ingen lust.
jag har ett par dagar med jobb framför mig.
är inte ledig förrän kanske på tisdag.

all den sorg, saknad, längtan och ångest jag har över robert ligger alltid som en
osynlig men oerhört tung slöja över mig.
i början var det som att den dränkte en inifrån.
nu har den ett hårt grepp om mig utifrån istället.
jobbiga perioder, då är det som att allt trycks ner i halsen på en.
för det är så det känns, att allt står en upp i halsen.
inga utvägar, ingenting.
det känns som att vandra ensam i en värld där allt är svartvitt.
man går på en evighetslång stig, med enbart ängar på båda sidorna.
ingen i närheten, inget som finns så långt ögat når.
det finns ingenting. bara du.
nu när rasmus har åkt iväg igen så är det som att ha hjärtklappning 24/7.
hjärtat slår 300 slag i minuten, känns det som.
kanske därför jag inte kan sova?
så länge man inte hör något vet man att allt är som det ska.
därför gav jag som förslag att vi inte skulle prata i telefon.
det förslaget blev nedröstat direkt.


det är farligt att prata om döden.
man kan nästan trampa folk på tårna om man börjar prata om det.
" så får man inte tänka" eller " så får man inte säga"
det som vi alla ska göra, det som varje dag säkert slickar oss i nacken ett par gånger.
det ska vi inte prata om, för det är hemskt. man får inte tänka på döden.
jag tänker varje dag på döden.
vi har en del ouppklarade saker, han och jag.
han pekade finger åt mig i somras, och tog det finaste jag har.
han kan inte göra det igen, så mycket orättvisa kan det omöjligt finnas.
men jag är livrädd.
det skrämmer skiten ur mig, för jag vet att det kan hända.



somnade vid femtiden imorse.
hade klockan på ringning igen vid kvart i sju.
tänkte vara redo ifall resursen ringde.
det gjorde dom inte och jag kunde somna om.
vaknar igen vid åtta tiden. jobb ikväll.
somnar om.
vaknar igen vid halv ett, resursen ringer igen.
jobb imorgon 7.30-15.
det är väl lika bra att sätta igång igen antar jag.
ikväll är jag väl i burgsvik igen runt halv elva.
sen ska jag upp igen halv sex ungefär.
sova är kanske överskattat.
det kommer ta flera veckor innan jag kan sova klokt igen utan rasmus.

om 22 dagar sitter jag och sara just nu på moskvas flygplats.
vad vi ska fördriva tiden med där är ännu oklart.
vi har hört att det är svin kallt på flygplatsen, så mössa och dubbla byxor är väl att rekommendera.
sen är det vidare mot thai som gäller.



      

jag kanske uttryckte mig fel i förra inlägget.
vi ska komma ihåg att sverige inte är i afghanistan för att kriga.
utan för bygga upp samhällen och höja levnadsstandarden.
jag har läst igenom förra inlägget flera gånger och vet inte riktigt om jag fick fram min poäng.
"någon" i polisuniform bestämde sig för att helt enkelt skjuta ihjäl två svenskar och en tolk.
jävla idiot.
han hade till och med kanske samarbetat med svenskarna tidigare.
vad jag kan förstå är ännu allt lite luddigt.
förrädare.
vem kan man lita på?
ingen förutom sig själv tydligen.
även om sverige inte har som mål att kriga så är vi fortfarande i ett krigshärjat land.
med ett folk som har en helt annan syn på människan och livet.
du är inte värd ett skit.
alla tänker naturligtvis inte likadant, men det går inte att undgå att dom ser annorlunda på saker.
jag fattar inte deras tankesätt, varför vill dom inte ha skolor, affärer, en trygg omgivning?
är det bättre att medvetet göra livet till ett helvete för andra, döda och förstöra tillvaron.


jag måste säga att jag på något sätt har lagt min tillit på henrik, rasmus kapten.
jag har ändå aldrig pratat med honom, även fast jag hade en hel del på hjärtat att säga till honom
för några månader sedan.
henrik får mig att tro att allt kommer gå bra för deras gäng.
jag lyssnade på honom när det var anhörigträff i höstas, han verkade vara en man med pondus.
även ärlig, respektingivande, intelligent och han bryr sig verkligen om sina killar.
men sån är jag, jag ser ut en syndabock ifall det går snett.
den lotten har fallit på honom, han har handplockat rasmus.
se nu till att inget händer.

jag hade önskat att jag var utbildad sjuksköterska.
då hade jag sökt tjänst i afghanistan.
följt med rasmus ner dit.
vi hade åtminstone varit tillsammans.
jag hade velat se och uppleva miljön med egna ögon.
jag hade fattat rasmus situation 100 ggr bättre.
än sitta med världens största klump i bröstet, inte veta vad jag ska säga.
och denna jävla oro man alltid har.
jag minns inte hur det känns att vara bekymmerlös.
att känna sig "fri" i själen.



klockan närmar sig 01.30.
inte förvånad. jag kan inte sova.

jag vet inte riktigt när det var sista gången jag verkligen grät.
jag grät inte när rasmus flyg var försenat, jag svalde gråten och blev arg istället.
idag var jag ledsen.
och då blev jag jätte ledsen, arg och rädd.
rädd för att jag inte klarar av mig själv när allt blir jobbigt.
arg för att det blir så.
små saker som gör en besviken, irriterad, men man säger inget.
då räcker det med småsaker för att det ska rinna över.
bägaren blir full och kroppen och hjärnan tål inget mer.
allt blir faktiskt svart, och inget är bra. inget.
jag vill kräkas på livet.
ta mina saker och bara fly så jäkla långt bort.
egentligen är det kanske inte så viktiga och stora saker som kan göra mig ledsen.
men för mig räcker det tydligen.
det är ok att vara ledsen.

jag gillar inte att vara ensam.
och just nu känns det som att alla har lämnat mig.
bästa vännerna är inte här.
som jag skulle vilja.
pojkvännen åker igen på måndag. ångest.
jag har varit ledig från jobbet ett tag nu, har ingen lust att gå tillbaka.

det är en sån period nu.
inget är bra helt enkelt, jag har haft dessa perioder med jämna mellanrum nu.
det är ok. dom går över.

jag undrar bara hur länge dom tänker envisas med att komma tillbaka.