...
"death is peaceful, easy.
life is harder"
<3
jag saknar r a s m u s.
och på söndag har vi varit tillsammans i tre månader.
tisdag
tisdag.
dagen är snart slut och imorgon är det onsdag.
på fredag väntar som sagt interjuv på Lidingö.
efter det ska jag se på ett rum hemma hos en mamma i Skogås.
jag hoppas jag gillar rummet och att hon gillar mig.
jag kommer vara helt slut efter en dag som smilfink.
men det känns bra.
idag har det ramlat in svar på mina ansökningar om boende.
men enbart om rum, inga svar än så länge angående lägenheter som vi tjejer kan hyra.
vaknade av att försäkringskassans apor ringde imorse.
jag är heltidssjukskriven men får bara sjukpenning för 14 dagar.
tack för det.
varför?
ja för att jag inte är inskriven som arbetssökande på arbetsförmedligen.
åter igen, varför skulle jag vara det när jag redan har ett jobb?
jag förstår faktiskt inte hur man kan vilja att frivilligt arbeta inom försäkringskassan.
att kunna stå och arbeta för olika relger och paragrafer som är helt jäkla otroliga.
och gå hem från jobbet och känna att: idag har jag gjort ett bra jobb!
det händer troligen inte, inte för oss normala, men vi jobbar heller inte för försäkringskassan.
så vet ni vad jag ska göra?
på torsdag ska jag anmäla mig som arbetssökande, tala om varför och säga att jag absolut inte är
i behov av deras hjälp angående arbete.
men att jag behöver dem för få ut full sjukpenning till nästa sjukskrivningsperiod.
som förhoppningsvis blir min sista.
för övrigt så kunde haggan på försäkringskassan har spottat ur sig det tidigare, att man inte
får sjukpenning för hela perioden om man inte är FAST ANSTÄLLD.
men icke.
dom är smarta, djuren.
jag hoppas verkligen att jobb i stockholm kan vara lösningen för en period framöver.
jag är livrädd att allt ska låsa sig som förut och att jag kommer ge upp.
men rasmus tror på mig, det vet jag.
och många andra.
så jag hoppas jag klarar det här.
så vi andas in och börjar om.
det är inte så smidigt att gå runt på hemse och prata skit om min döda lillebror måste jag säga.
hade jag varit detta äckel till människa hade skämts ihjäl.
och det kliar i fingrarna efter att få skriva ut namnet här.
men han ligger redan risit till, så jag behöver inte göra mer.
jag skulle kunna betala dyrt för att besöka idioten och tala om för honom hur jävla illa situationen är.
annars anlitar vi en torped och så är han borta för gott.
slutet gott och en smula mindre hat i själen.
nu ska jag besöka ICA och köpa massa godis.
det var längesen. flera dagar minst!
vi håller tummarna
håller tummarna och hoppas att lägenhetssökandet går fin fint.
det som absolut prioriteras är att rasmus ska kunna hälsa på.
och att jag ska kunna stänga in mig på mitt rum.
med honom.
jobb ser ju faktiskt ganska ljust ut.
och jag hoppas att allt ska flyta på.
så att jag kan fördriva tiden på bästa möjliga sätt under rasmus utlandstjänst.
jag ska spara ihop pengar så att vi kan åka till thailand nästa vinter.
3-4 veckor på koh tao kommer bli hur mysigt som helst.
bara han och jag.
och ett måndag-fredag jobb är ju faktiskt utmärkt.
jag kan åka hem varje helg om jag nu skulle vilja.
på fredag är det dags att bli en leende fjant som suger efter jobb.
det klarar vi nog av.
chefen verkade hur mysig som helst, en mänsklig chef med andra ord.
och om jag åker upp på torsdagkväll får jag träffa linnea och lilla isak.
då kan jag agera barnvakt på fredag förmiddag, och det gör jag mer än gääärna!
så nu har jag faktiskt planerat veckan rätt bra.
ska hjälpa mamma att packa ur salongen som hon ska hyra ut.
vi har tre dagar på oss.
på torsdag ska jag först på samtal och sen blir det troligen sthlm.
och på löööördag ska jag väcka rasmus.
han vaknar så tidigt numera att jag egentligen inte behöver gå och lägga mig
efter att jag kommit från visby på fredagnatt.
och jag saknar honom redan.
inte ett dugg otippat.
nu ska jag hjälpa mamma med maten.
eller åtminstone se på.
28.
Jag fick ett samtal.
Det blev ett samtal som förändrade mitt liv.
Och helt plötsligt gick allt väldigt snabbt
Tänkte för mig själv: är jag den enda som är vilsen?
Tiden gick och jag drogs in mer och mer och jag va på väg o falla ner.
Men jag visste någonstans inuti i min själ att det fanns mer än denna misär.
Jag stod på toppen av ett berg och bara skrek rakt ut
Jag levde fullt ut - men det tog slut.
mini update
rockig lördagkväll.
först skulle vi på 25års fest.
sen inte.
och nu ska vi det.
jag kör varannan vatten ikväll.
blandat med samarin.
fin fint för stackars magen.
annars är helgen super mysig.
som vanligt med lilla rasmus.
vi var nyttiga idag, tog en liiiten promenad vid hoburgen.
en liten men mysig.
på fredag väntar en interjuv i stockholm.
tack vare sofia.
som vill mitt bästa.
bättre update på måndag kväll då jag är ensam igen.
slappis dag
jag har en slappis torsdag.
vädret tillåter att vara inne och traska runt i mjukis kläder.
snart kommer mamma med lite snask också.
har varit och köpt en bok idag (!)
det var inte igår kan jag säga.
men jag var tvungen, köpte boken "så länge vi båda andas".
den fjärde och sista boken med edward cullen.
jag väntar spänt på att andra filmen ska komma ut nu i november.
och jag vet en till som också väntar så att hon nästan inte kan sitta still.
JB?
har även blivit spelidiot.
älskar att sitta och spela på nätet.
livsfarligt jag veeeet.
men kul är det, och förbannat beroendeframkallande.
man spelar upp mer pengar än vad man vinner.
men vadå, ska man orka räkna sina små slantar?
imorgon väntar ett nytt samtal.
samtal nummer två.
sen ska jag fira kära moster marita som blivit ett år äldre.
att bli äldre är något man ska lära sig uppskatta, det är inte alla som har turen att bli det.
på väg mot gotland
på väg mot gotland igen.
det känns sådär.
två dagar i stockholm var exakt vad jag behövde.
jag skulle gärna ta lite till.
igår tog jag en öl med sofia.
en öl.
blev till två öl.
blev till tre öl.
blev till.. ja ni fattar.
vi har aldrig varit dom som stannar vid en öl, ska det vara så ska det vara ordentligt.
inte mig emot.
vi var ändå rätt lugna.
avfärdade 3-4 killar som ville "sitta" med oss.
nej tack.
så vem vet, jag kanske packar väskan och blir stockholmare.
men bara tills rasmus kommer hem från afghanistan.
efter det tar vi beslut tillsammans.
jag har shoppat med, satte troligen personligt rekord i att bränna pengar på kortast tid.
men det var det väääärt.
har hittat snygga fynd.
och så har jag sååklart varit med isak.
världens gulligaste unge som alltid får en glad.
jag blir stolt som en tupp när han slocknar i min famn två gånger!
mamma som fick se oss i webcamen idag sa helt plötsligt:
- skaffa barn nääär du vill!!
jag blev nästan paff, annars har hon hotat med att ABSOLUT INTE sitta barnvakt
om jag blev mamma innan 25.
men nu är det fritt fram.
kan lugna henne med att jag inte är redo alls.
men jag är gärna barnvakt så ofta som möjligt åt isak.
vi gillar varandra.
jag saknar att få krypa ner hos rasmus.
han är alltid varm och mysig.
även fast han snarkar ibland, jag tycker det är gulligt.
om 20 år kanske jag ligger med proppar i öronen.
men det tvivlar jag på.
det finns inga irritations moment hos den mannen.
och snaaaaart är det fredag.
två ensamma nätter kvar.
nu ska jag snart traska av båten och få krama om min mamma.
det var längesen sist.
stockholm
dom mörka tankarna verkar ha försvunnit för ett tag.
jag har gjort mig fin för absolut ingen annan än mig själv.
jag har även packat om min alldeles för överpackade väska.
man kunde tro att jag skulle flytta till stockholm.
bokat om båtbiljetten har jag gjort, jag åkte aldrig med morgonfärjan.
men nu har jag tagit mig i kragen och ska åka 16.45.
och det känns bra.
så nu ska jag shoppa och shoppa.
för sånt gör mig extra glad.
tackar sig själv för att hon är dum i huvudet
inte så genomtänkt att dra ifrån den man älskar mitt i natten.
jag kan bara bli så otroligt trött på allt ibland.
och jag har inte en aning om varför.
för vad håller jag på med?
jag vill låsa in mig under jorden i ett mörkt rum och stanna där i 100 år.
ensam.
då är det ingen som behöver lida för mina hjärndöda ihopbrytningar och
jag kan väl omöjligt ha nånting att bli trött på under jorden?
jag slipper bli irriterad på människor som inte förstår, eller som inte har nånting att säga.
något måste man väl ha att säga? man tänker alltid något.
föreställ er en dålig dag, när allt känns skit skit skit, och man är ensammast i världen.
så känner jag, fast 10000 ggr värre.
vem som helst skulle få panik och dra.
det är så trist att alltid vara ensam, jag är mer ensam än vad jag är med någon.
pojkvännen - två dagar i veckan max.
sen är han iväg på fastlandet.
och ska snart iväg till afghanistan. i en evighet.
jag har vetat om det här, att han skulle iväg, men det är fortfarande jobbigt.
så egentligen är det väl bra att jag övar på att vara ensam?
men jag vet hur jag fungerar, jag är mentalt störd.
har man ingen som kan lämna en så är man egentligen inte ensam.
så då är det väl bra att lämna innan man blir lämnad?
det är som att jag blir helt blank inombords, känner absolut ingenting.
inget är bra.
ingen kärlek, ingen glädje.
allt är bara svart.
och jag har helt enkelt ingen lust längre, med nånting.
jag blir så arg inombords att jag bara vill såra den jag älskar mest.
för när jag ligger där, så känns allt som ett skämt.
vad gör jag här?
jag blir så trött på mig själv, och jag vet inte hur jag ska lösa det.
för ingen i hela världen kan hjälpa mig, eller förstå mig.
i snart 12 timmar så har ingenting spelat någon roll.
absolut ingenting.
och jag vet att ingen är tankeläsare, att ingen kan veta hur jag tänker om jag inte säger nåt.
jag önskar att rasmus vore tankeläsare, så att jag slapp göra honom besviken, ledsen och förvirrad.
jag brukar alltid må så bra när jag är med honom, alltid.
han gör mig lycklig.
jag vill ha fredag nu, jag känner på mig att den här veckan kommer vara en jobbig vecka.
och det finns bara en person som kan göra allt lite lättare.
anna urelind - dum i huvudet
3 månader
3 månader idag.
3 månader sedan jag fick det äckliga samtalet om vad som hänt.
3 månader sedan jag vaknade upp i rasmus famn helt ovetandes.
3 månader sedan jag hörde roberts röst för sista gången.
idag är det tv-spelssöndag. för rasmus.
det är då jag flyr bort och gör något annat.
senare idag ska vi springa spåret, och jag tänker inte förlora.
jag lider av sjukdomen jagärvärldensdåligasteförlorare.
om jag har förstått allt rätt så är rasmus likadan, men jag tror jag är snäppet värre.
jag klarar inte av att förlora i monopol, kortspel eller i något som har med tävling och spel att göra.
det är på liv och död.
så idag ska jag dricka massvis med vatten och försöka peppa mig själv att springa som aldrig förr.
imorgon åker jag till stockholm.
är inte alls så sugen längre, men förhoppningsvis så ändrar sig det.
och vinnaren är..
jag borde få pris i att kunna förvandla verkligheten till något helt annat.
jag har lärt mig att inte titta åt det håll på terrassen där massa foton på lillebror finns.
jag har lärt mig att köra fort förbi både kyrkogård och olycksplatsen
jag har lärt mig att titta åt ett annat håll om jag nu håller hastighetsbegränsningen
jag har lärt mig tro att allt är ett jävla påhitt från någon som gillar att jävlas
jag har lärt mig tro att om jag hoppas tillräckligt mycket så kommer han snart hem igen
jag har lärt mig tro att han fortfarande är på sjön
så när jag läser roberts vänners bloggar där dom ibland sätter in foton och skriver att dom saknar honom,
så dör jag lite till.
jag kan komma på mig själv att sluta andas i ungefär en sekund.
för det är då det slår mig, när jag minst anar det.
har precis sagt hejdå till rasmus i telefonen.
imorgon får jag äntligen min efterlängtade godnattpuss.
han har även fyra stycken att ta igen.
jag är världens mesigaste flickvän, men det skiter jag blankt i.
godnattpussen från rasmus är viktig.
nu ska jag krypa ner i sängen med sällskap.
en lurvig hund som tar upp mer än halva sängen.
dagen innan fredag
torsdag torsdag torsdag.
snart slut om vi ska vara lite extra positiva.
imorgon är det äntligen fredag.
det är då jag vill att tiden ska stå still ett bra tag.
så att två dagar blir som en vecka.
r a s m u s kommer ju hem såklart, det har väl ingen kunnat missa..!
bästa dagen på hela veckan.
ska äntligen få krypa upp i hans varma och sköna famn.
vi ska även vara hundvakt på lördag ( rasmus påhitt)
mamma ska till sthlm och undrade om vi kunde vara hundvakter och jag var säker på att rasmus skulle säga nej på frågan.
men icke. han var mer än lycklig över att få frågan som hundvakt.
jag försöker fördriva tiden.
behöver skriva ett CV men orkar inte ta tag i det nu.
ikväll ska jag försöka bota min rädsla för mörker och kyrkogårdar.
har blivit äckligt mörkrädd och skraj för att sitta vid robert när det är mörkt.
ikväll ska jag sitta först vid graven och sen vid olycksplatsen.
jag har inte varit så långvarig på något av roberts ställen på senaste.
och varför vet jag inte.
nu borde jag verkligen börja tvätta.
men vem har lust med det?
14.
jag hade varit på midsommarfest, hamnade tillslut i nisseviken.
runt fyra tiden pussade rasmus mig godnatt och alla andra var glada och trötta.
medans jag låg och var lycklig över att världens finaste kille låg och höll om mig, låg robert
skadad och hade bara minuter kvar att leva.
det var min bästa midsommarafton på hur många år som helst.
jag var fortfarande ovetandes.
men redan när någon sticker in huvudet bara några timmar senare med en telefon så fattar
jag att något är fel.
jag känner det i kroppen. men jag kunde a l d r i g i hela mitt liv ana att jag skulle få höra det jag gjorde.
jag hade verkligen längtat efter att få krama om honom på lördagen som vi hade bestämt.
det var jobbets fel att vi inte hann träffas redan på fredagen.
jag ska aldrig mer låta jobbet gå före något annat, man får inget tack för att man jobbar
över eller gör något extra.
jag längtade verkligen efter honom.
att jag är den sista han pratar med i telefon känns ändå... bra?
jag kommer ihåg att jag ringer upp honom runt halv 3 tiden på natten, bara för att säga
att min mobil har dåligt batteri.
dåligt batteri.
jag kommer ihåg att vi skrattar, säger att vi ska ses dagen därpå.
och så säger han:
- jag älskar dig syrran!
jag älskar dig också robert svarar jag.
och det gjorde jag, och gör fortfarande.
men jag önskar att jag hade fått krama en varm kropp.
som jag alltid annars gjorde.
istället för en iskall, som inte kramade mig tillbaka.
oftast när jag ska sova får jag bilder i huvudet.
flashbacks från när jag såg honom sista gången.
det var på hemses bårhus, jag hatar ordet bårhus..
jag vill inte skrämma någon, för det var inte läskigt på något sätt.
han var fin. som alltid.
och om det är det närmaste jag kommer robert så skulle jag alltid vilja se honom.
när jag såg honom på sjukhuset var han inte riktigt så kall som på bårhuset.
då var han fryst.
hela situationen är absurd. fy fan.
fryst.
vi fick se honom varje dag om vi ville när han låg på hemse, bara man ringde innan.
för han måste tina lite.
sjukt?
det räcker inte med det.
väck mig snälla ur den här jävla mardrömmen.
jag får bilder av honom när han ligger där, jag känner hur han kändes då.
alltid när jag ska sova.
det är då jag alltid kryper extra nära rasmus, eller håller hans hand hårdare än vanligt när han håller om mig.
vilket han alltid gör på nätterna.
desto hårdare han håller om mig, desto snällare blir minnena med robert.
jag vill tänka på honom, det vill jag. och det gör jag varje dag, vare sig man vill eller inte.
men jag vill inte känna den smärtan i själen som jag gjorde då jag
tvättade honom ren från jord och blod, eller när jag kramade hans kalla frysta hand så hårt och så länge att
den blev ljummen och man kunde röra på fingrarna.
den smärtan är nämligen outhärdlig.
Peter Pan
Peter Pan, pojken från Landet Ingenstans som aldrig blir vuxen.
Robert Urelind, pojken från våran värld som aldrig blir vuxen.
jag har blivit sugen på att bara ligga och se på Disneyfilmer.
igår när jag skulle sova kom jag att tänka på peter pan, och likheter.
jag hoppas att robert är lika lycklig som peter pan.
kan flyga och har en massa äventyr framför sig.
robert blir heller aldrig vuxen.
aldrig aldrig gammal.
jag kommer aldrig bli faster, men mina barn kommer alltid ha en morbror.
jag ska lära dem allt jag kan om robert, vem han var.
att han är som peter pan, full av liv fast inte här vid oss.
att dom inte kan se honom men att dom kan känna honom om dom anstränger sig.
jag hörde honom skratta för ett tag sedan.
sen om det beror på att jag kanske börjar bli knäpp, det vet jag inte.
men jag hörde honom.
rasmus har åkt iväg nu igen.
jag börjar vänja mig vid det nu.
han kommer ju faktiskt snart igen.
som tur är.
men jag saknar honom ändå.
varenda dag.
jag sitter och kollar på utbildningar.
den här helgen med rasmus gjorde susen för mig.
idag mår jag ganska bra och är sugen på att ta tag i saker.
hår och makeup artist ligger lite i tankarna.
Art of Make up School verkar hur bra som helst!
Praktik på tv4, modevisningar, tv reklamer och en massa annat..
det hade varit guld ärligt talat.
veckan från helvetet är över
har varit dålig med update på senaste.
har som vanligt ingen bra ursäkt för det.
det har hänt mycket på två dagar.
eller?
njaa kanske inte ändå.
igår tog jag mig i kragen och åkte hem till mamma.
eller hon sa egentligen såhär:
-du har inte funderat på att komma hem idag?
jag svarar gråtandes som ett barn i telefonen att:
- mjoo det kanske.
- bra, det behöver nog du.
sagt och gjort. och visst behövde jag det.
flyttade hem senare på kvällen från visby.
men anledningen till det är lång.
räcker med att säga att jag inte har en sån speciellt snäll pappa.
tack för det.
jag ska börja gå på samtal inne i visby.
det känns sådär.
är inte mycket för att prata.
tänker mest.
men jag har lovat att ge det ett försök.
för det fungerar inte så bra för mig just nu.
allt går åt fel håll och jag ser ingen mening med nånting.
jag har tydligen diagnosen anpassnings-störning.
tjusigt med diagnos.
vad hade läkarna tagit vägen om dom inte fick sätta diagnos på allt?
läkaren jag fick träffa, en ung kille, var jäkligt bra att snacka med.
han fick tillbaka färgen i mitt ansikte som therese sa.
det kändes bättre.
imorgon kommer rasmus hem.
halv sju landar han imorgonkväll.
då vet ni att jag är lycklig.
träffade även läkaren som dödsförklarade robert idag.
sist jag träffade honom var den 20 juni, jag var skit arg och bad nog honom fara och flyga.
han citerar mig ännu idag berättade han.
han hade aldrig under sina 35 år som läkare träffat någon som rakryggad kunde säga det jag sa den morgonen.
ärligt talat så kommer jag inte ihåg mina ord den dagen, allt är som en dimma och det
enda jag kommer ihåg är mina känslor. som är totalkaos.
-dog han i ambulansen?
-ja.
-gjorde personalen sitt bästa?
-det var vårt bästa team, vi kunde inte skickat någon bättre och dom gjorde allt dom kunde.
- satan. jag som ville ha någon att skylla på.
det vill jag fortfarande.
jag fattar inte att det är sant.
han gick igenom det rättsmedecinska med oss idag.
och varje gång han säger meningen:
..den dagen robert dog.
eller:
robert dog av..
när han eller någon annan säger det är det som att ta mot en smäll.
rakt i ansiktet.
man undrar vilken robert han pratar om.
inte min robert.
för min robert kommer snart hem.
han ringer snart.
det fattar du väl?
jag orkar inte gå in på mina känslor ikväll.
det har varit en jobbig vecka.
den jobbigaste sen jag skulle försöka dra av det vita äckliga jävla skynket från robert.
gick förbi det rummet idag när vi var på akuten.
jag hoppas jag aldrig mer behöver sätta min fot i det rummet.
21.10
jag är en gris.
jag sitter med slitna leggings, strumpor och en grön carlsberg tröja.
håret är kaos. har det alltid varit så länge jag kan minnas men extra fult i år.
jag har inte ens borstat tänderna idag.
tanken har slagit mig att jag kanske borde göra det, men icke.
jag sitter i sängen, som vanligt.
det är dag nummer 2 nu.
men vad gör det?
jag har ändå ingen lust med något.
stack ut huvudet på balkongen under några korta sekunder förut..
kallt var det.
tänkte gå ner på stan och köpa den där tröjan, men icke.
jag orkade inte.
tänkte gå ner på stan och köpa det där nagellacket jag har tänkt på.
men icke.
jag känner mig så jävla osexig men vad gör jag åt det?
inget.
det kostar för mycket.
det känns som att jag lever i en bubbla, där ingen annan existerar än jag.
det finns inget annat i hela världen.
jag vill inte ta itu med något. jag bryr mig inte.
det spelar ändå ingen roll.
personer jag inte pratar med finns inte.
dom jag inte ser finns inte.
det är bara jag i heeela världen.
inga känslor existerar.
tomt tomt tomt tomt.
för vad spelar något egentligen för roll?
ibland känner jag för att bara sätta mig ner och skratta ihjäl mig.
det här måste ju vara ett skämt?
allting är så otroligt sjukt.
i min egen lilla bubbla är jag ingens dotter, ingen syster, ingens vän och ingens flickvän.
jag är inte något annat än bara mig själv.
tömd på allt som har med känslor att göra.
Robert, du är den finaste i världen.
Men världen förtjänade dig inte.
tre nätter kvar
tisdag.
jag vaknar av att mamma ringer vid lunchtid.
i min dröm var klockan mycket mer och robert var med.
han var med i drömmarna i natt igen.
jag börjar bli van nu.
det känns ganska skönt att drömma med honom.
jag säger med, för han är ju det, med i mina drömmar.
vi pratar, äter mat och allt annat som vi brukade göra.
inatt pratade vi.
jag frågade om olyckan.
han säger att killen med den vita tshirten hade nycklarna.
vilken kille undrar jag.
den där killen svarar han bara, med vit tshirt.
svaret på allt är nog att jag börjar bli dum i huvudet.
nu ska jag försöka ta mig ur sängen och gå en promenad ner på stan.
jag ska sola.
tummen upp för brun hud.
och nu är det bara 3 nätter kvar utan rasmus.
ljuspunkter och rasmus
jag skrattar varenda gång jag ser therese på den här bilden.
det finns vissa ljusa stunder i livet.
det är sånt man ska ta vara på.
det är svårt men man måste försöka.
ljuspunkten i mitt liv är min fina rasmus.
så lycklig som han gör mig vet jag ingen annan som kan göra i hela världen.
och jag tur som har honom i mitt liv.
för han är utan tvekan, den finaste, gulligaste och bästa pojkvännen i världen.
sexig är han också.
jag brukar säga att han är i stockholm och leker krig med andra grabbar.
men jag är jätte stolt över honom som gör det här.
och som ska iväg till afghanistan.
han stöttar mig i allt och värmer mig när jag fryser.
jag lovar att alltid stötta honom i det han tror på och vill göra, även om
det innebär att han ska vara borta länge. jag väntar.
för det viktigaste, han får mig att skratta.
även genom telefonen när jag gråter som ett barn i norge.
jag har blivit en sån där flickvän som jag hatade förr som singel.
en sån som skriver om hur mycket hon älskar sin pojkvän och bla bla..
men det struntar jag.
för när allt är svart och mörkt så försöker jag påminna mig om det ljusa.
och han är mitt ljus.
- solen i mitt liv, som han brukar säga att jag är i hans.
så om jag skriver ner hur viktig han är för mig så kan jag gå tillbaka och läsa om varför jag ska fortsätta.
jag älskar honom nu och för alltid.
och jag tröttnar aldrig på att skriva det, för jag blir glad när jag skriver ner det.
jag är kanske dålig på att säga saker muntligt, men det går bra att skriva.
så jag kommer fortsätta skriva.
when you hit the ground
jag gillar inte att erkänna att jag mår dåligt.
jag gillar inte att gråta öppet och jag hatar när folk tycker synd om mig.
men jag har fått ändra mig.
jag gråter öppet och det gör inget.
det går ändå inte att stoppa eller försöka gömma.
och jag erkänner att jag mår dåligt.
förbannat dåligt.
för ca 6 månader sen trodde jag inte alls på kärleken.
äkta kärlek var inget jag trodde existerade.
och det var farligt att bli beroende av någon, tänk om han lämnar en.
nu är jag mer kär än någonsin och helt övertygad om att det är rasmus jag kommer leva med.
jag bara vet att det är så.
utan att överdriva är det han som får mig att leva, att vilja öppna ögonen på morgonen och att andas.
därför gör det så ont när han inte är här.
samtidigt som jag vet att han inte kan vara med mig dygnet runt.
men jag dog med robert.
allt är borta.
men rasmus fyller nånting jag inte kan förklara.
han är min andra halva, men min egna halva som man också ska vårda är död.
jag hittar den inte.
lämnade av rasmus vid flyget tidigare idag.
det tar ungefär en timma sen är jag på botten igen.
och det gör ondare och ondare att slå i botten.
jag vet inte om botten blir hårdare, hålet djupare eller jag som blir skörare.
kan förklara det som att man ligger på botten av en djup brunn, trång och helt svart.
du kommer inte därifrån, du kan skrika hur mycket du vill för ingen hör dig ändå.
allt är svart och luften känns hur tung som helst.
det enda du vill är att vakna och inse att allt är en dum dröm.
men när man öppnar ögonen igen så inser man att man fortfarande är kvar på samma ställe.
det är ingen dröm.
jag är rädd att rasmus en dag ska tröttna.
tröttna på allt som har med mig och mitt liv att göra.
allt mörkt och all gråt.
all ilska och allt jobbigt.
jag kan vara världens mest komplicerade människa.
säger du en sak gör jag gärna en annan.
helst vill jag slippa berätta hur jag känner, jag vill bara att du ska förstå utan förklaring.
sinnesjukt.
men jag vill inte lasta rasmus med mina känslor, att han ska behöva lyssna på sånt han kanske inte vill.
folk tror att det blir bättre med tiden.
att det är på väg att "gå över" nu.
att det är dags att börja jobba och leva.
jag mådde bättre för 1,5 månad sen än vad jag gör i detta nu.
och jag önskar att alla kunde förstå, så att jag slapp förklara.
för jag kan inte förklara på något annat sätt än just detta.
jag kommer inte vakna upp ur den här dvalan förrän rasmus kommer hem på fredag igen.
och tänk vad jobbigt för honom att ha den tyngden på sina axlar.
jag väger faktiskt en del.
dom två finaste killarna i världen. jag har haft tur.
irriterad arg trött - punkt
jag har kommit in i någon : jagkaninteätaochsova-period.
veckan började med norge.
då mådde jag inte så bra, vilket ofta resulterar i just det.
i torsdagsnatt precis innan jag somnade hemma på gotland, när man är vaken fast man vet att när som helst somnar jag.
så hör jag roberts skratt i mitt högra öra.
så högt och så klart att jag blir klarvaken och sätter mig upp i sängen.
livrädd.
men ändå inte.
jag drömmer om honom hela natten.
vaknar tidigt och kan inte somna om igen.
fredagsnatt drömmer jag om honom igen, dom få korta stunderna jag faktiskt sover.
vaknar, sover, vaknar, sover..
jag hinner vrida på mig tusen gånger i timmen också.
vaknar tidigt på lördagen.
jag borde alltså vara ganska trött på kvällen.
men jag kan inte sova.
med världens ryggvärk försöker jag sova, men det är omöjligt.
jag somnar korta stunder och sen vaknar jag igen.
fullt medveten om vad jag drömmer.
om robert.
inatt drömde jag om att hans kompis john och jag stod på hemse.
helt plötsligt kör robert förbi i en vit bil, får syn på oss och strålar upp i världens leende.
parkerar bilen och springer emot mig.
jag blir lika lycklig, gråter som ett barn och springer mot honom.
och den kramen han ger mig skulle lika gärna kunnat vara på riktigt.
det kändes e x a k t som i verkligheten.
sen försvann han.
mitt i kramen.
han försvinner och det enda jag känner av honom är hans parfym.
den är så tydlig och stark att man blir rädd.
drömmer var säkert inte mer än en sekund lång, men i min värld varade den i flera dagar.
jag tänker faktiskt be om ursäkt i förväg.
jag är så trött på människor som talar om för mig vad jag ska göra och vad som är bäst för mig.
ni har inte en aning.
och jag bryr mig faktiskt inte om vad ni säger.
jag säger det igen, ni har inte en a n i n g.
så länge det inte var DIN 17-åriga lillebror som blev ihjälkörd på midsommar så vill jag inte höra.
jag vill inte höra vad du tycker att jag ska göra.
anna som har varit drottningen över utbrott verkar inte finnas längre.
jag blir däremot arg över småsaker, skit grejer som i min värld just nu kan vara gigantiska.
att polisen lägger ned utredningen angående robert är heller inget som hjälper.
han hade nästan 3 promille i blodet.
det är omöjligt att han skulle ha kunnat köra bil på det.
så alla som skrev att det var rätt åt honom att han körde ihjäl sig kan dra åt helvete.
alla ska få veta hur det ligger till, att polisen är ett gäng nötter som inte klarar av det här.
- vi kommer tyvärr inte längre.
det är ingen godtagbar ursäkt. tyvärr.
jag vet vilka som vet mer än vad dom säger.
och jag undrar också om vittnen som varit inne på förhör vet om att vi får all information.
därför är det inte så smart att säga en sak till oss och en annan sak till polisen.
det blir "lätt irritation"
och när jag ändå är på stridshumör så kan jag fortsätta.
ni som har invändningar om att jag lämnade norge.
att jag borde ha gett det längre tid eller undrar VAD som kan ha varit FEL eller JOBBIGT där uppe.
svälj era frågor.
robert kanske var eran kompis eller till och med bästa kompis.
för han verkar ha mååånga bästa kompisar nu efter att han dog.
som tur är vet jag vilka som var hans bästa vänner, både killar och tjejer.
MEN det var min lillebror, min bästa kompis sen 17 år tillbaka.
många säger och skriver att dom mår så dåligt.
att dom saknar honom så att dom nästan kan dö själva.
vilket jag inte tvivlar ett dugg på att dom gör heller.
men hur tror ni jag mår? hur jag känner?
jag vill knappast sitta i norge, helt utlämnad efter bara två månader från robert.
jag ska inte ens behöva försvara mig.
nu vet ni. ni som har några invändningar.
jag behöver ingenting.
trist blogg.
men istället för att lacka ur på min älskling bredvid som aldrig gör mig något ont
så skriver jag ned istället precis hur jag känner i kroppen.
eller dom känslorna jag kan få fram just nu.
jävla lördag
just nu är jag vrål arg.
sådär arg när man vill be alla att dra åt helvete.
kasta sönder allt man ser.
och såra folk som aldrig förr.
anledningen:
jag har en dålig dag
jag är matarg
och jag har färgat håret mörkt.
världens största tabbe.
jag gjorde det enbart för att mamma och rasmus ville det.
jag borde lära mig att aldrig göra saker för att andra säger det.
jag brukar ALDRIG göra som andra säger.
men idag gjorde jag det.
och hur gick det?
rakt åt helvete.
kul att känna sig fulare än fulast.
AS KUL!
tråkigt har jag också. och jag tänker fortsätta gnälla tills allt blir roligare.
norge funkade inte som ni kanske märkt.
jag gav upp efter två dagar.
man hinner gå igenom många känslomässiga berg och dalbanor på två dygn ska ni veta.
nu är jag hemma på ön igen.
är välkommen tillbaka till mitt gamla jobb och ska även få bo lite i visby.
har inget rum och ingen säng i ronehamn så det kan bli skönt med lite ensam-tid i visby.
jag har åtminstone en dörr jag kan stänga bakom ryggen.
och det är inte i badrummet jag behöver sätta mig då.
nu ska jag fortsätta hata livet.
