l e j o n h j ä r t a

jag hade varit på midsommarfest, hamnade tillslut i nisseviken.
runt fyra tiden pussade rasmus mig godnatt och alla andra var glada och trötta.
medans jag låg och var lycklig över att världens finaste kille låg och höll om mig, låg robert
skadad och hade bara minuter kvar att leva.
det var min bästa midsommarafton på hur många år som helst.
jag var fortfarande ovetandes.
men redan när någon sticker in huvudet bara några timmar senare med en telefon så fattar
jag att något är fel.
jag känner det i kroppen. men jag kunde a l d r i g i hela mitt liv ana att jag skulle få höra det jag gjorde.

jag hade verkligen längtat efter att få krama om honom på lördagen som vi hade bestämt.
det var jobbets fel att vi inte hann träffas redan på fredagen.
jag ska aldrig mer låta jobbet gå före något annat, man får inget tack för att man jobbar
över eller gör något extra.
jag längtade verkligen efter honom.
att jag är den sista han pratar med i telefon känns ändå... bra?
jag kommer ihåg att jag ringer upp honom runt halv 3 tiden på natten, bara för att säga
att min mobil har dåligt batteri.
dåligt batteri.
jag kommer ihåg att vi skrattar, säger att vi ska ses dagen därpå.
och så säger han:

- jag älskar dig syrran!

jag älskar dig också robert svarar jag.
och det gjorde jag, och gör fortfarande.
men jag önskar att jag hade fått krama en varm kropp.
som jag alltid annars gjorde.
istället för en iskall, som inte kramade mig tillbaka.


oftast när jag ska sova får jag bilder i huvudet.
flashbacks från när jag såg honom sista gången.
det var på hemses bårhus, jag hatar ordet bårhus..
jag vill inte skrämma någon, för det var inte läskigt på något sätt.
han var fin. som alltid.
och om det är det närmaste jag kommer robert så skulle jag alltid vilja se honom.
när jag såg honom på sjukhuset var han inte riktigt så kall som på bårhuset.
då var han fryst.
hela situationen är absurd. fy fan.
fryst.
vi fick se honom varje dag om vi ville när han låg på hemse, bara man ringde innan.
för han måste tina lite.
sjukt?
det räcker inte med det.
väck mig snälla ur den här jävla mardrömmen.
jag får bilder av honom när han ligger där, jag känner hur han kändes då.
alltid när jag ska sova.
det är då jag alltid kryper extra nära rasmus, eller håller hans hand hårdare än vanligt när han håller om mig.
vilket han alltid gör på nätterna.
desto hårdare han håller om mig, desto snällare blir minnena med robert.
jag vill tänka på honom, det vill jag. och det gör jag varje dag, vare sig man vill eller inte.
men jag vill inte känna den smärtan i själen som jag gjorde då jag
tvättade honom ren från jord och blod, eller när jag kramade hans kalla frysta hand så hårt och så länge att
den blev ljummen och man kunde röra på fingrarna.
den smärtan är nämligen outhärdlig.