lättar på hjärtat
det är min blogg, och i den skriver jag vad jag vill, så nu lättar jag på hjärtat igen.
jag har slutat att gå på samtal vid psykolog, det funkade inte riktigt.
däremot fungerar det bra att skriva. så jag skriver.
läsarsiffrorna stiger uppåt och jag kan inte förstå att ni ännu läser mina förvirrade tankar.
jag har aldrig trott på Gud. däremot tror jag att själen finns kvar efter döden.
livet tar inte bara "slut".
själen går vidare till ett annat ställe, vart vet jag inte.
men själarna återvänder med jämna mellanrum för att se till oss som är kvar.
sina nära och kära.
jag är säker på att robert vet när det är allvar.
när jag mår som dåligast och verkligen inte vill fortsätta.
han vill att jag ska fortsätta.
men för att jag ska kunna göra det så behöver jag hans hjälp.
ungefär som i fredagsnatt.
när tårarna vägrade torka och jag inte visste hur jag skulle orka ta ett andetag till.
jag vill inte ringa någon.
jag vill inte krama någon.
jag vill inte ha någon tröst.
det enda jag vill är att komma till robert.
det räcker med att skriva orden, och att veta att det aldrig kommer hända så gråter jag.
det finns ingen och inget som kan trösta mig när det kommer till det.
förutom robert.
den enda människan i heeela världen jag inte kan få krama om.
jag har på något sätt lärt mig njuta av stunderna han och jag har tillsammans i mina drömmar.
jag vet att det bara är drömmar.
men det som hände i fredagsnatt var ingen dröm.
det var roberts sätt att visa mig, och bara mig, att han hör, att han ser.
han ser mig, och han hör mig.
att döden står precis runt hörnet vet jag, jag har fått uppleva det med råge.
och just därför är jag inte ett dugg rädd längre.
liv och död går hand i hand, och man vet aldrig när livet släpper taget och allt tar slut.
man brukar säga att det tar slut, det blir mörkt och svart.
sluta vara så dramatiska.
för mig innebär inte döden slutet längre.
snarare en återförening.
texten på roberts gravsten har ett budskap, ett budskap till mig själv som jag skrivit.
"jag vet vad som väntar mig
den finaste killen med dom vackraste ögonen"
skulle jag vara rädd för det?
knappast.
förstå mig rätt när jag säger att jag ser fram emot det.
stenen är på plats
roberts gravsten kom på plats idag.
den är verkligen super fin. vi har gjort ett bra jobb.
nu skulle jag kunna sitta där uppe hela dagarna, det blir helt annat när stenen är där.
det är text, och bilder.. betydligt mer påtagligt.
det är tusen känslor, som alltid men ännu mer då när man står framför gravstenen.
jag ser ju namnet, det står robert, allt är korrekt.
men det innebär inte att man fattar det.
jag ska skaffa dit en bänk, så att man kan sitta klokt.
för det är skönt, sitta helt tyst, helt ensam och bara vara. just där.
jag saknar robert så himla mycket.
och jag är inte alls sugen på roligheter, det är inte alls lika kul längre. inget alls.
dricker man alkohol blir man så känslig, vilket man ändå är 24/7 och oftast räcker
det med att någon nämner roberts namn. så är det kört.
då känner man sig världens största tönt och partyförstörare.
och det gillar vi inte.
och imorgon, onsdag.
kommer den här skönheten äntligen hem:
längtar till onsdag
jag vill så himla gärna ha onsdag. nu nu nu nu.
har börjat arbeta igen.
ganska flitigt om jag får säga det själv.
har verkligen inget på hjärtat ikväll.
mer än att det säkert blir utgång med rörhed på lördag.
svår övertalad?
nope.
saknar min fina rasmus.
robert visar
Det kommer en dag
då allting dör,
blommorna vissnar
och du ingenting hör.
Regn blir till is
och ljus blir till mörker.
Men djupt in i tystnaden
hörs starka hjärtslag
som fortfarande slår för dig.
Din hand i min
och jag släpper dig aldrig.
Du vet hur de är Robert;
Du och Jag mot världen
någon som vill erkänna sig skyldig till att ha flyttat på en av roberts lyktor från graven
natten mellan fredag och lördag runt halv 3 tiden?
jag stod även 20 meter bort och såg på graven nästan hela tiden.
först låg jag precis vid graven, med den stora lyktan precis vid huvudet.
sedan gick jag bort mot vägen för att jag faktiskt började bli lite rädd.
stod vid muren med ansiktet vänt mot graven och bad robert göra något.
något så att jag visste att han såg mig, eller hörde mig.
när mamma sen kommer 10 minuter senare med en ros jag köpt upptäcker vi att
den stora lyktan är borta.
det var den inte när jag låg där innan.
jag kikar runt och ser den slarvigt och snett stå vid en annan grav ca 10 meter bort.
mamma ber mig läsa på gravstenen: wilhelm och linnea funk.
släktingar.
och jag blev både rädd och övertygad.
han är med mig.
men jag önskade han kunde krama mig istället.
för det är vad jag saknar mer än allt.
så jag tror robert flyttade lyktan, så att jag kunde få mitt svar.
jag behöver prata med patrik, han skulle aldrig skratta åt det jag tror på.
vad ni andra gör rör mig inte i ryggen.
ensam i själen
att prata och diskutera om den dagen då robert försvann är något jag skulle kunna göra varje dag.
varje dag få en redogörelse för vad som hände, vad vi gjorde, vad vi sa.
för jag har så svårt att förstå att den dagen faktiskt ägde rum.
om man får höra tillräckligt ofta hur allting gick till så kanske man kan försöka förstå att det faktiskt hände.
jag har börjat fått svårt för att gråta öppet.
jag tycker det är jobbigt.
och jag vill inte ha det medlidande som följer med.
ibland vill man bara ligga i någons famn och gråta och gråta.
i flera timmar.
men oftast är jag ensam när jag är ledsen.
jag gråter inte på mina samtal.
jag gråter inte när mamma och jag är vid graven.
jag gråter inte när vi lyssnar på roberts låtar i bilen.
däremot gråter jag när jag ensam sätter mig ner vid robert.
när jag ensam sitter i bilen och kör.
eller när jag ligger och ser på bilder av honom på datorn.
då gråter jag som ett barn.
men torkar alltid tårarna innan jag går vidare.
jag vet inte hur många gånger jag fått bita mig i läppen och svälja tårarna när
jag klickat in på roberts sida när jag är hos rasmus.
jag vill bara inte att han ska behöva ta itu med det också.
och ibland vill jag bara att han ska ruska om mig och skrika: gråt kvinna!!
så att han kan få trösta mig och se hur ledsen jag är.
när jag säger att jag känner mig ensam så säger alltid mina vänner:
- du har ju mig!
eller
- du har ju oss, du är inte ensam!
och det är heller inte så jag menar när jag säger det.
det är svårt att förklara, men jag känner mig inte ensam fysiskt.
jag har jätte fina vänner, och en stjärna till pojkvän.
men det finns inget eller ingen som kan fylla tomrummet i själen efter min lillebror.
för det är där jag känner mig i ensam, i själen, i hjärtat.
och hur repareras sånt?
jag vet att jag har många omkring mig, som alltid finns där.
men inuti är jag lämnad och ensam.
nu ska jag vidare till jobbet, jag tror att jag lyckats komma på hur man stänger
av hjärnan och känslor.
har även avslutat sjukskrivningen på 50%.
jag vet inte hur försäkringskassan är funtade, men tusen kronor per månad betalar inte mitt liv.
så jag måste kunna arbeta så mycket som jag kan och klarar av.
drömmer om robert
jobbade natt med moster inatt.
kom hem runt åtta tiden imorse och kastade mig i säng med lite SATC.
somnade inom några minuter.
drömde om robert hela tiden.
drömmen inatt var så otroligt verklig.
vi var i turkiet, han, jag, fannie och pappa (?)
hur nu pappa hamnade där, det vet inte jag.
men robert går framför mig på gatan, vänder sig om och ser mig rakt i ögonen ett par gånger.
jag funderar och funderar.. hjärnan går verkligen på högvarv i drömmen.
jag bestämmer mig för att testa, så jag springar fram och sliter tag i honom.
i hopp om att min hand inte bara ska gå rakt igenom, som när man tar i dimma.
jag hoppar till när jag känner hans arm runt mina fingrar.
handen går inte igenom, jag har ett fast grepp om honom.
han vänder sig om och jag sliter tag i hela honom.
kramar honom så himla hårt, och lääänge.
och han kramar tillbaka.
lika hårt.
och lika länge.
och han luktar ju så fruktansvärt gott.
min robert.
jag gråter som ett barn mot hans axel och han håller om mig medans vi går vidare.
han och jag.
jag saknar honom så att det gör ont.
när man vaknar upp från en sån här dröm så är hela dagen helt upp och ner.
det enda jag vill och önskar är att vara tillbaka i drömmen, få vara med honom i hans famn.
det är det enda jag vill.
det är det enda jag tänker på idag.
fast jag önskar att det inte skulle vara en dröm.
jag vet att när jag blir gammal, och det är dags för mig att dö.
då har jag levt ett långt och förhoppningsvis ett bra liv.
med vetskapen om att robert kommer att krama om mig igen.
för det är vad jag hoppas.
det är väl därför jag lever?
lever för att livet ska gå vidare, till den dag då det är dags för mig att lämna?
jag kommer få ett långt liv med rasmus.
nu ska jag göra mig redo för ännu en natt fylld av jobb med moster.
Robert
det är den 20:e idag.
vilket innebär att det är på dagen som robert dog, för fyra månader sedan.
den tjugoende har alltid en äcklig effekt på ens mående.
jag mår alltid dåligt det datumet.
det känns fortfarande helt overkligt. jag kan inte förstå det.
jag skulle ge allt för att få dig tillbaka.
det känns helt sjukt att jag planerar framtiden med rasmus, och så
får du inte uppleva något, du får inte ens veta hur jag ska leva.
på vägen hem från visby igår kväll gick jag in till graven en stund.
det regnade och var mörkt, så jag borde ha varit rädd, det är jag alltid.
men inte igår.
jag önskade att det var fint och torrt ute, så att jag kunde få sitta ner en stund.
jag sa leta fram boken jag alltid läste för honom, och så ska jag sätta mig där och läsa högt.
jag skulle vilja att han gjorde något, drog mig i håret, sparkade mig eller nåt.
så att jag vet att han hör vad jag säger.
det känns så fruktansvärt löjligt att prata högt för sig själv om det ändå inte är någon som lyssnar.
och hur sjukt det än låter, så skulle jag vilja ligga bredvid honom på båren igen, om det
är det närmaste robert jag kommer, och det närmaste hans kropp, så vill jag det.
då kunde jag åtminstone krama honom, kyssa honom på kinden och pannan, dra i hans svarta mjuka lockar.
nu har jag inget alls.
fyra månader sen. det är ingenting.
och idioter på försäkringskassan frågar mig när jag känner att detta sjukdomsfall är klart.
sjukdomsfall?
jag är inte sjuk, det är ingen sjukdom som kommer gå över.
vilket jag förklarade. men tänk er själva att prata med människor som har hjärnan
så jävla långt in i röven att dom knappt hör sig själva prata.
det går inte.
behöver pengar
åter tillbaka i ronehamn.
mer och mer ångest för varje gång rasmus måste åka.
jag har allvarliga problem med att säga hejdå till honom.
och jag längtar verkligen tills vi skaffar egen lägenhet, och jag får
handla hem nya saker till vårat hem.
så att jag har någonstans att ta vägen när jag är ensam och han är borta.
hatar att åka till ronehamn och sätta mig på ett rum och glo.
åker kanske till burgsvik och lägger mig i rasmus säng, men det är så trist att vara där utan honom.
hoppas verkligen på mycket jobb i vinter och i vår, så att jag lyckas betala av mina skulder
och sen lägga undan till indredning och annat skoj.
har redan hittat nya påslakan jag vill köpa..
vuxen poäng till mig.
har även pratat med lasse som ska hjälpa oss när vi bygger hus!
i lördags var det besök på livgardet i stockholm.
tillslut hittade jag världens snyggaste soldat och kunde pussa lite på honom.
sen var det lite informations möten.
jag är inte lika nervös nu som jag var innan.
killarna som ska vara närmast rasmus verkade vara smarta och duktiga.
och hans kapten var hur bra som helst.
han verkade ha koll på läget.
så det var kul.
mamma fick vila ögonen på snygga män i uniform hela dagen, hon verkade nöjd!
det blev inte alls mycket tid hemma kändes det som, rasmus åkte redan ikväll igen.
så det är trist..
vi gjorde absolut ingenting alls igår, men vi var faktiskt ute och gick en promenad.
men det var också det enda.
och nu kommer han inte hem igen förrän nästa onsdag.
så i helgen ska jag försöka ha lite kul!
rosalinda har födelsedagsfest på fredag, så det ställer vi in oss på!
sen hoppas jag på jobb jobb jobb.
så att tiden går fort och så att jag kan få in lite stålar.
stockholm
sitter i stockholm.
vi har haft en heldag på stan.
jag skulle absolut inte handla något, men jag fick en vinterjacka.
linnea och jag köpte även varsin mössa, det ser ut som att vi har en död räv på huvudet.
jag gillar den.
isak börjar grina så fort han ser mössan på.
jag hoppas inte att rasmus ger ifrån sig samma reaktion..
imorgon väntar en heldag på livgardet med rasmus.
visby
sitter inne i gotlands storstad med sara.
har precis slängt i färg i hennes hår.
hon ska färga håret orange, raka av sina ögonbryn och sen måla två svarta streck.
sexigt.
vi har käkat pirre, druckit cola och nu intagit berget av choklad.
jag kollar förmodligen spy som en gris på båten imorgon.
ser inte fram emot att åka den där tråkiga äckel färjan..
sen hela dagen blir det mys med linnea och isak.
och kanske kanske en vinterjacka.
jag behöver faktiskt en..
sist jag köpte en var år 2004, så om man slår ut det på år så är jag värd
en jacka på typ 5 lax?
men det kan jag glömma, får se vad jag lyckas hitta.
vi har även sett på sos gute.
ikväll handlade det om midsommarhelgen.
hade inga större tankar på att dom skulle ta upp robert.
det gjorde dom, i en sekund. sa inte ens namnet.
men det räcker ändå för att man ska känna att hjärtat stannar.
på lördag träffar jag rasmus.
äntligen.
onsdag
jag har SATC race.
har inte sett serien sen innan midsommar.
strax efter jag kom hem från asien såg jag sex and the city sist.
jag som har älskat serien sen den gick sent på kanal 3 för 100 år sedan.
nu var det dags igen.
jag ska även jobba senare idag.
16.30-20.30 alva/rone.
hade varit roligare i klinte, men skönt att slippa åka så långt.
har aldrig gillat att jobba i alva-rone gruppen, men det ska nog gå bra ändå.
har skänkt en tanke åt sommarjobb nästa sommar.
jag veeeet att jag är tidig, men jag har tid att sitta och tänka på sånt.
jag skulle vilja jobba på HM eller Åhlens, men eftersom rasmus och jag ska bo
i burgsvik nästa sommar så är det inte så upphetsande att åka från bviken till visby varje dag.
så jag ska nog söka till posten, köra post måndag-fredag skulle nog passa mig fint.
imorgon slipper jag sova själv, ska mysa med sara i visby.
och jag saknar rasmus. som vanligt.
tisdag
idag när jag tänker på robert känns det ungefär som att någon sitter och
sticker en kniv i bröstet på en, och det blir svårt att andas.
med andra ord:
det gör ont.
så idag ska jag gå en långpromenad ensam.
laddar just nu ipoden så att den inte får för sig att dö mitt i allt.
sen ska jag bädda ner mig för att se film.
igår efter sara hade åkt så låg jag en meter från brasan, med dubbla filter och kläder.
ändå frös jag.
och snorade.
och mådde illa.
idag har jag huvudvärk och en jäkla massa snor.
och jag ser ut som ett vrak.
stora tjusiga påsar under ögonen, vackert.
jag ska läsa rasmus sms igen för 55 gången som jag fick igår.
då blir jag varm i hjärtat åtminstone.
riktig kvinna som tar sitt straff
måndag igen.
får väl medge att rasmus har rätt, tiden går fort.
men det skulle jag aldrig erkänna till honom!
helgen har varit bra, som vanligt.
jag har börjat skratta mycket, det är ungefär som anfall av skratt.
oftast sånna som JB kan utlösa när hon nöffar en på halsen.
rasmus har en tendens att få mig att skratta lika mycket.
i lördagskväll kom han på att vi skulle ha darttävling.
och förloraren skulle vara den andres slav heeela dagen efter.
vi är båda dåliga förlorare och tackar aldrig nej till utmaningar.
grejen var såhär, han förlorade...
så jag hånade honom ett tag efter, tills han blev irriterad och jag förvandlades till en snäll flickvän igen.
han slapp straffet.
igår ville han då ha en ny tävling.
och straffet den här gången skulle vara att springa i endast underkläder runt hoburgshuset.
naken tyckte han först, men det ville inte jag.
jag tyckte att hans straff skulle vara att texta ett gammalt ragg och säga att han är sugen.
han tyckte inte alls det var lika roande som jag.
så straffet blev samma för honom.
men nu förlorade jag.
riktig kvinna som man är så klädde jag av mig och sprang ett varv runt huset i regnet.
rasmus förevigade det underbara ögonblicket med mobilen.
jag saknar jenny,fannie och alex idag..
men snart kommer en av er hem åtminstone!
ringde resursen i fredags och sa att jag var redo att börja arbeta 50%.
eller redo, har inget annat val.
men jag vill göra något också, men skulle kanske helst vilja testa ett nytt jobb.
MEN ska stå ut i typ ett år till, sen är det dags att se över det här med studier.
nu ska jag krypa ner i sängen.
ska först se om jag kan få in min tv på marcus rum.
rasmus rum vill jag inte vara i ensam utan honom.
fjolla som man är.
bullar
ska strax ta tag i bulldegen oh fixa till bullar.
jäkligt huslig idag.
har lekt med isak, vi började som vanligt i sängen.
han ligger och suger på min mobil och jag försöker att inte somna om.
sen har han och jag varit ute på promenad.
och nu ska jag baka!
vad har hänt?
och imorgon är fredag.
fredag fredag fredag fredag.
underbart med rasmus.
robert mamma rasmus fannie jenny
dagen började bra.
vaknade med en liten tjock unge i sängen.
så vi mysade lite innan vi gick upp.
sen ringde min kära p.
han talade så fint om för mig hur jävla dum i huvudet jag är.
att jag behöver hjälp.
att det är synd om min pojkvän som har en sån idiot till flickvän.
för mig kan man ju inte leva med.
sånt här har jag hört nu i ca fem år.
enda skillnaden är att jag nu har pojkvän.
är det så konstigt att man ibland blir helt pshyko i huvudet?
skulle inte tro det.
men jag stod på mig och sa precis hur jag kände.
men allt jag tänker och allt jag känner är ju fel fel fel FEL.
kommer alltid vara så, i hans huvud.
jag skulle också vara bitter, om det sista jag sa till min son var:
-ni kan dra åt helvete.
det räcker inte med bitter, jag hade tagit livet av mig.
det känns konstigt att ha tankar som att det är tur att Robert inte behövde planera min begravning.
att han inte behövde uppleva den smärtan som kommer när man ska välja kista, blommor, musik osv.
hade det varit jag som dog, jag hade varit så orolig för honom..
hur han skulle klara allt.
han kommer slippa ta itu med allt som krävs, även om det hade dröjt 70 år tills det var min tur.
den natten jag fick för mig att ingenting stämde så hade jag den äckligaste känslan i hela mitt liv.
i bilen på väg till ronehamn så v i l l e jag verkligen att bilen skulle
få sladd, gå av vägen och rätt in i ett träd. och allt skulle ta slut..
förbjudna tankar.
känslan varade max 2 minuter.
men det var som att det pågick flera timmar.
samtidigt såg jag bilden av min begravning, min kista bredvid robert.
mamma.
rasmus.
fannie.
jenny.
er kan jag inte lämna.
jag ska dela mitt liv med er. hela mitt liv.
och jag kom hem, klev ur bilen och gick in.
hade jag inte haft rasmus hade jag stått vid högklintskanten och övervägt.
hade jag inte haft mina vapendragare, så hade jag hoppat.
bara för att livet går vidare så innebär det inte att Du Lever Vidare.
jag försöker.
att folk talar om för mig hur jag ska leva har alltid retat mig till vansinne.
att folk i detta nu talar om för mig hur länge jag ska få sörja retar mig ännu mer.
att folk säger:
- nu får du ta och skärpa till dig!
- nehe, och vad ska du GÖRA då?!
- jaha, vad gör du nu då, hemma hela dagarna och är lyxhustru?
jag vill rent ut sagt spy er i ansiktet, stampa sönder er och bara skrika rakt ut.
lyxhustru?
jag är så himla lycklig, älskar att gå hemma hela dagarna, ha ångest, sakna min döda lillebror
och känna mig som en total jävla nolla för att allt jag försöker ta mig för inte riktigt fungerar.
lyxhustru my ass.
jag gör vad jag vill.
vill jag sitta på en stol och gråta hela mitt liv så gör jag det.
tala inte om för mig när jag ska sluta må dåligt, för det kommer jag aldrig göra.
och det fattar inte ni som inte varit med om något liknande.
det är inte samma sak som att locktången går sönder, du får en finne innan dejten, bilen pajar
eller killen du gillar hånglar med din bästa polare.
du kan inte ens ställa dig själv frågan: vad skulle jag ha gjort? eller känt?
som jag sagt tidigare, jag trodde man kunde det, jag trodde jag hade föreställt mig känslan
av att förlora sin lillebror när Elin gjorde det.
jag var inte ens i närheten, pinsamt att ens försöka tänka sig in i den situationen.
du dör själv.
och det är INGET man kan föreställa sig utan att själv uppleva det på riktigt.
när roberts kista sänktes ner, och det var dags för mig att gå fram.
extrem smärta.
min själ finns nere vid robert, i hans kista.
jag lämnade kvar den vid honom när jag fick se honom inne på sjukhuset.
när jag under min ensamma tid vid avskedsrummet la mig så gott jag kunde bredvid honom
och kysste hans kind, smekte hans hår och viskade massa saker i hans öra.
ingenting har varit sig likt sedan den morgonen.
jag är inte samma anna längre.
jag hade sån ångest att jag inte hade något "anna" att lägga ner i kistan.
tills det slog mig för ett tag sedan, han har det varmaste och finaste jag kunde ge.
han fick hela mig, hela min själ är vid honom.
jag är så säker på det.
jag har varit så tom i kroppen sen robert dog, en tomhet jag inte kunde förklara.
det fanns ingen värme i kroppen, inget som borde varit där.
men rasmus värmer mig, inifrån och ut. fyller mig med något jag inte vet.
och det finns nog bara en person som förstår mig där, och honom längtar jag efter att få prata med.
patrik.
världens bästa präst som talade om för mig att vi var ganska lika.
hade samma tro.
jag som inte ens tror på Gud. det gör inte han heller.
jag hade heller aldrig trott på riktigt äkta kärlek.
kärlek är för dårar.
kalla det sliskigt, klyschigt, patetiskt eller vad ni vill. jag kan inte bry mig mindre.
men jag har en odödlig kärlek.
den känslan jag hade när jag såg rasmus gå fram till roberts grav med en ros.
jag visste att jag älskade honom.
jag bara kände det.
rakt upp och ner så visste jag att han är mannen jag vill dela mitt liv med.
han når rakt in i hjärtat.
inga tvivel.
han är min själsfrände, en odödlig kärlek.
ni tänker säkert att det kan man inte veta, inte när man är 20 år, och ingenting vara för evigt och
hur kan man veta vad man känner om 10 år?
jag vet.
det går inte att förklara, jag vet det bara.
han har själ för oss båda och jag älskar honom så mycket att jag blir helt, jag vet inte, svettig?
jag behövde tydligen skriva av mig ikväll.
längesen sist.
nu ska jag läsa igenom rasmus sms igen för säkert tionde gången, jag blir fortfarande lite tårögd.
och fnittrig.
fnittrar som ett barn.
varm blir jag också.
suck, vem ska orka med denna människa egentligen?
kom på att..
..det redan är onsdag imorgon.
får ta ett glädje varv runt huset senare!
råkade också klicka hem en kjol.
oj..
och en tröja.
dubbel oj.
och jag skulle behöva nytt schampo och balsam.
från bed head.
det kanske blir ett trippel oj.
skyller på tillfällig sinnesförvirring.
och sara, jag hoppas det gick bra idag!
läser du det här så ring, men vet inte vart jag lagt min mobil.
skrev sms till rasmus förut samtidigt som jag traskade runt i huset.
vart jag kan ha lagt luren är en gåta, den är även på ljudlös.
grattis.
sjätte oktober tjugohundranio
tisdagkväll.
dagen har faktiskt gått fort för en gångs skull.
nu är linnea och isak här, då blir allt lite roligare.
idag har jag hängt med mor min i visby, skrivit in mig på arbetsförmedlingen, även fast jag egentligen
inte alls behöver det.
anställningsinterjuver praktiskt taget ramlar in över huvudet på mig för tillfället.
men jag klargjorde tydligt att jag inte var där för att söka jobb.
inga problem.
jag hann faktiskt inte ringa försäkringskassan idag.
fixar det imorgon istället.
jag har så mycket tankar i mitt huvud att jag i stort sett konverserar med mig själv 24-7.
snackade med fannie förut, hon hängde inte med i mina tankar.
men det kändes som att jag hade sagt allt till henne, för jag hade tänkt så mycket.
men så var det inte, fick dra en snabb repris så att hon kom ifatt mitt huvud.
som oftast är ganska twistat.
men hon reder alltid ut det ändå.
och snart kommer hon heeeem!
att handla kläder för mig är som porr för killar. fast bättre.
jag saknar rasmus.
har lite trist
måndagen tar aldriiiig slut.
värdelösa långa dag.
jag har varit ute med hundarna på promenad.
jag var tydligen promenad-häxan för dom har legat sen vi kom hem.
bra jobbat anna.
dagens goda gärning skulle jag tro.
imorgon ska jag först ta en lång promenad med mamsen och sen ska vi till visby.
jag borde vara trött nu.
både jag och rasmus sov ganska dåligt inatt, kan ha varit spöket.
men nu ska jag slänga på mig rasmus tröja, fixa naglarna och sen krypa ner i en iskall säng.
ensam.
måndag
måndag igen.
jag tycker att helgerna går extremt fort.
fööör fort.
jag hoppas den här veckan går fort, det gör den nog.
Linnea och Isak kommer så det kommer bli mycket lek med honom.
sen kommer jag antagligen fortsätta att önska att fredagen kommer fort.
så att jag kan få krypa in i rasmus famn och sova gott.
igår började rasmus räkna ner timmarna till när det var dags för honom att åka.
jag brukar alltid göra det annars men hade den här helgen lyckats tänka bort det.
han påminde mig fint, men det slöt med att han låg med ångest och var deprimerad.
imorse var det jag som var deprimerad och han upprepade att det snaaaart är fredag igen.
och på fredag ska jag hämta honom vid flyget, alltid lika mysigt.
inatt så vaknade jag till och insåg att rasmus också var vaken, jag såg också att
sovrumsdörren stod öppen, så jag frågade honom om det var han som öppnat den.
men det var det icke, rasmus säger att det förmodligen var fönstrets fel eftersom det var öppet.
men det tror inte jag!
det måste ha varit något annat.
så när jag nu fått egen nyckel hem till min kära så vågar jag faktiskt inte åka dit och sova ensam.
tänk och vakna upp mitt i natten och sen står det kanske någon vid sängen.
jag skulle kissa på mig.
jag börjar också få ångest över det här med stockholm.
vaknade i lördags och kände att det inte alls kändes så bra som det gjorde när jag hade somnat.
varför har jag inte en aning om.
men det är väl sånt man får räkna med.
ångesten över att rasmus snart åker gör sig ständigt påmind.
kommer sakna ihjäl mig efter honom.
men kommer bli helt överlycklig när det är dags för honom att komma hem.
det som jag också tänker på är att han har två veckor HEL LEDIGT precis innan han åker iväg.
jag vill gärna vara med honom så mycket som möjligt under den tiden.
och då vill jag inte jobba måndag-fredag och bara ha två dagar med honom.
det går bara inte.
tänk er själva att inte kunna vara med er själsfrände under så lång tid?
jag behöver inte förklara egentligen, jag vet och han vet.
imorgon ska jag ringa försäkringskassan IGEN.
ska fråga om dom verkligen har hjärnan i arslet eller om det bara verkar som det.
och sen ska jag göra en fuling och skriva in mig på arbetsförmedlingen.
nu ska jag äta mariekex med smör på.
MUMS.
freeeitaaag
känner mig förbannat obekväm.
har på mig linneas tajta tröja som verkligen får mig att kräkas på godis.
magen måste b o r t.
jag ska bli en ny anna snart, ska börja träna som en galning.
rasmus kommer inte känna igen sin flickvän när han kommer hem!
anledningen till att jag sitter här med linneas tröja är ett hennes underbara unge, isak.
bestämde sig för att skita ner sig totalt och även mig.
det var längesen jag skrattade så mycket som jag gjorde då, jocke var på väg att spy flera gånger.
denna bastanta man med sina muskler, spydde nästan över lite barnbajs. sitt eget dessutom.
två vuxna människor, föräldrar, skrek i badrummet över bajs.
jocke gulpade och linnea skrek att hon hade bajs under naglarna.
jag som hade ögonkontakt med isak hela tiden då han satt i badkaret hade ganska roligt.
och här kräks man inte över lite barnbajs, kom igen när ni halkat omkull i urin 08.15 på morgonen.
och då var det inte ens mitt urin.
så nu får jag sitta här och hålla in magen för allt jag är värd.
rak i ryggen och in med magen.
det har varit fullt upp idag.
har inte hunnit käka mer än frukost.
det vankades möte med chefen där hon avslöjade att jag fick jobbet.
sen efter det tog jag tåget ut mot skogås för att kolla ett rum.
jag var nöjd med det jag såg och fick det med.
lucky friday?
det hade det visst varit, om jag kunde få krypa ner vid rasmus.
men honom ska jag väcka imorgonbitti.
halv åtta ska jag sätta min lilla klocka på.
jag kommer somna efter att jag väckt honom. om jag känner mig själv rätt.
torsdag
har börjat packa iordning den vanliga väskan jag tar med mig till rasmus varje helg.
det blir en lätt väska till sthlm,ska trots allt bara vara där ett dygn.
och imorgon natt när jag kommer hem igen så vill jag bara sova och sen upp igen tidigt.
jag ska försöka hinna ut till rasmus på lördag innan han vaknar, tror inte jag kommer lyckas.
antingen går han upp extra tidigt bara för att jäklas eller så kommer jag att försova mig.
hur som helst så vill jag så fort som möjligt åka ut till honom.
jag börjar bli lite nervös inför imorgon, och så är jag förbannat trött på att åka båt.
finns det nåt tråkigare?
jag tror inte det.
det skulle ha varit roligare att simma över östersjön istället.
opererade min tå igår, fannie vet hur det brukar se ut när jag leker läkare.
hålet i tån är nu ännu större, och täckt av blod.
sjukt äckligt.
men jag får be rasmus slå till mig i helgen så jag somnar, och sen får han dra ut resten som
finns kvar i hålet.
jag klarar inte det själv, det är förbannat äckligt och det gör skit ont.
och nu kan jag inte gå med den foten, stortån är helt förstörd.
andra alternativet är att jag super mig full och sen opererar.
