l e j o n h j ä r t a

det är den 20:e idag.
vilket innebär att det är på dagen som robert dog, för fyra månader sedan.
den tjugoende har alltid en äcklig effekt på ens mående.
jag mår alltid dåligt det datumet.
det känns fortfarande helt overkligt. jag kan inte förstå det.
jag skulle ge allt för att få dig tillbaka.
det känns helt sjukt att jag planerar framtiden med rasmus, och så
får du inte uppleva något, du får inte ens veta hur jag ska leva.
på vägen hem från visby igår kväll gick jag in till graven en stund.
det regnade och var mörkt, så jag borde ha varit rädd, det är jag alltid.
men inte igår.
jag önskade att det var fint och torrt ute, så att jag kunde få sitta ner en stund.
jag sa leta fram boken jag alltid läste för honom, och så ska jag sätta mig där och läsa högt.
jag skulle vilja att han gjorde något, drog mig i håret, sparkade mig eller nåt.
så att jag vet att han hör vad jag säger.
det känns så fruktansvärt löjligt att prata högt för sig själv om det ändå inte är någon som lyssnar.
och hur sjukt det än låter, så skulle jag vilja ligga bredvid honom på båren igen, om det
är det närmaste robert jag kommer, och det närmaste hans kropp, så vill jag det.
då kunde jag åtminstone krama honom, kyssa honom på kinden och pannan, dra i hans svarta mjuka lockar.
nu har jag inget alls.



fyra månader sen. det är ingenting.
och idioter på försäkringskassan frågar mig när jag känner att detta sjukdomsfall är klart.
sjukdomsfall?
jag är inte sjuk, det är ingen sjukdom som kommer gå över.
vilket jag förklarade. men tänk er själva att prata med människor som har hjärnan
så jävla långt in i röven att dom knappt hör sig själva prata.
det går inte.