l e j o n h j ä r t a

jag börjar undra om 90% av alla brudar runt om i världen föddes med någon idiot-ap-hjärna.
i den världen ska man vara så falsk som möjligt, helst eliminera alla andra tjejer som finns och bara
ha folk som "är bra att ha".
tänk vad mycket tid ni skulle ha om ni började uppföra er normalt, ni skulle kunna sminka er typ 10 timmar till.
tack Gud, tack för mina killkompisar. och tack för tjejerna jag har, dom tillhör den procenten som är normal.


efter ett arbetspass och två träningspass så är jag nu trött.
ska släpa min rumpa in i duschen och sen lägga mig på soffan.
kanske skicka iväg något tycksyndommig-sms till rasmus som tränar innebandy.
tycker han kan komma hem och ta hand om sin sjuka flickvän.

jag är skit bra på att undanröja känslor, jobbiga sorgliga känslor, saknad ni vet.
trycka undan den värld som är svart och vit, där allt spelar förbi långsamt.
det brukar kännas lite som att jag är helt ensam, allt är tyst, man hör inte ett ljud.
men man ser att saker rör sig, träden rör sig, men du hör inget.
det blåser, håret rör sig, men allt är knäpp tyst.
jag går alltid ensam, ute på en äng, hav i bakrunden och det finns inget slut så långt ögat når.
och det finns ingen som går bakom.
jag får heller aldrig någon känsla av att det kommer någon längre fram.

som sagt är jag duktig på att skjuta undan, men när jag ligger ensam i solariet med musik i öronen och
robert musik sätter igång. då är jag inte så stöddig längre.

har ni någonsin känt för att bara släppa allt och bara åka?
man har ingen bestämd destination, utan man åker bara dit fötterna vill.
thailand, italien, island, new york osv..
inget vet vart eller hur länge, man bara är.
inte för att man är trött på det man har, men man behöver bara något nytt.
jag är trött på att bara sitta hemma, även fast jag bara gjort det ett par dagar.
och även fast min kropp kanske behöver det, eftersom jag har burit på någon infektion
i över sex veckor. svensk sjukvård är som ni vet ingen tio-poängare.
jag känner mig lat, och det är bland det värsta jag vet.
att känna sig otillräcklig på något sätt.
samtidigt ger mig jobbet lite ångest, för jag behöver något nytt.
jag är trött på att alltid vara glad, sitta och lyssna på kramper och hur jävla synd dom tycker om sig själva.
självömkan och hur mycket dom vill dö.
jag är trött på att ha ont i ryggen efter alla tunga lyft man måste göra och alla handlar och städ man tar hand om.
alla blöjbyten, skittorkande och alla äckliga dofter som faktiskt finns.
just nu har jag väldigt svårt att se det jag en gång såg som positivt med mitt jobb.
samtidigt, som jag är GLAD att jag har ett jobb, dom växer inte på träd.
men jag är trött på att aldrig veta när man får jobba, hur mycket, om lönen räcker till nästa månad.
jag klarar inte med den stressen som det lämnar efter sig.
jag behöver stabilitet i mitt liv, kanske det som saknas?
jag vill ha rutiner, veta vad jag ska göra.

det känns som att jag aldrig kommer få något svar på varför och hur robert egentligen dog.
vem som fanns i bilen tillsammans med honom.
hur gick allt till, vad hände från början, varför blev slutet som det blev?
jag vill veta allt. och det känns som att jag inte kommer kunna börja leva klokt igen förrän jag vet.


eftersom läkarna säger att dom inte kan hitta något fel på mig förutom UVI, som jag inte ens fick
antibiotika mot, däremot ett återbesök imorgon (?), så ska jag på spinning ikväll.
sen att jag är trött varenda dag, har huvudvärk och är illamående är tydligen något man ska bortse ifrån.

jag ska försöka sluta äta så mycket godis.
så jag ska skriva upp varje dag hur mycket godis jag äter.
utan att ljuga förstås.
idag har jag ätit en chokladrulle center, punkt.
slut på det goda för idag, spelar ingen roll hur sjuk jag egentligen är.
snart måste jag ta mig ur soffan och gå på MBL.
på torsdag är det hemse vc dags igen, som att man kommer få någon hjälp då?
knappast.

idag är det en dålig dag.
började med att missa läkartiden på hemse.
för att jag SOV, helt slut vaknade jag kvart över åtta och insåg att
jag inte skulle hinna.
fick boka en ny telefontid, tycker att jag borde kunna lämna
in mitt urin prov någonstans i stan.
tydligen så måste man själv skriva över sig till någon VC..
ringer hansa hälsan som fint meddelar att jag måste skriva in mig först, vilket tar en vecka.
så om en vecka kan jag få hjälp med min UVI jag haft i sex veckor.
tack så jätte mycket.
bra sjukvård vi har.
tack moderater för att ni är så jävla intilligenta.
tack tack.
så nu väntar jag på att hemse ska ringa igen, jag måste ha en ny tid, idag!

saknar även robert idag, har jobb och pengar ångest
ingen bra dag helt enkelt.

  
och vad hände med bortskövlingen av reinfeldt?
trodde vi var överens!

hur ska man kunna lära sig leva med att aldrig kunna krama just den människan igen?
aldrig mer kunna se honom i ögonen och hålla sig för skratt för att man vet att man tänker exakt samma sak.
välja julklappar till sina föräldrar tillsammans.
aldrig mer kunna "ta hand" om sin lillebror.
honom man tyckte skulle vara som en docka när man var liten, göra exakt som man själv ville.
kunna vänja sig av med att aldrig mer kunna ta luren, trycka lite enkelt och sen få höra hans röst igen.
numret är fortarande kvar i min telefon, men nu är det inte han som svarar om jag ringer.
och då betyder det ingenting längre.

jag är inte ens någons syster längre, för jag har ingen livskamrat som robert kvar.
ändå kommer jag på mig själv prata om honom som om han fortfarande lever.
det är så jag måste tänka, han lever fortfarande, jag kan bara inte se eller känna honom.


nu ska jag snart iväg på core, brukar tänka på när robert en gång sa:
-du kommer sluta ensam och fet!!

vi bråkade om något, måste vara flera år sedan eftersom att vi inte grälade en enda gång sista året.
( tror jag ) och då sa han det.
under spinning passen då allt är ganska svettigt och jobbigt så plockar jag fram det, och cyklar lite fortare!
om jag slutar ensam är det ingen som vet, men OM jag gör det så ska jag åtminstone vara sjukt sexig.

jag ligger utsträckt på magen i vår undebart sköna soffa.
jag försöker sträcka ut och få bort träningsvärken i min mage.
ska om en liten stund sticka iväg på första passet för dagen, zumba!
har aldrig tidigare varit på det passet, det är oftast alltid fullbokat men jag lyckades
få en plats idag. senare ikväll ska jag svetta sönder mig själv på combat, även det är första gången jag testar den träningsformen. men jag har hört att det är sjukt jobbigt.

imorgon väntar det jobb hela dagen, gärna för mig.
att vara ledig och försöka njuta är inget för mig ändå.
har haft jätte svårt att bara ta det lugnt och njuta den här veckan jag varit ledig.
trots att jag haft två pass ändå.
och även fast jag har jobbat in fyra månaders jobb på två månader under sommaren så
kan jag inte slappna av ändå.
trots att jag är sjukt trött på det jobbet jag har så är jag hellre där än ligger hemma och degar.
men snart börjar studierna och då blir det fullt upp ändå.
skola och träning.

och med samboskapet så tillkommer det lite annat, vi är nykära. igen!

så jag tillåter mig själv att tycka att allting för tillfället är jättebra.

det har varit ett minst sagt jobbigt år.
ett år av sjuka grejer som händer alla andra utom mig, trodde jag.
folk brukar säga att vissa saker sker av en anledning.
det kanske är så det är, allt som hänt under senaste året kanske inte handlar om
robert. det handlar kanske om mig, om att jag ska hitta ett sätt att kunna leva på.
leva, må bra, kunna njuta och leva på ett sätt som gör mig lycklig.
ett eldprov.
dock hade jag gärna haft ett trist liv bara jag fick robert tillbaka.

det har känts som att ingenting kunnat gå min väg.
alla andra lyckas utom jag.
det börjar kännas bättre, jag har blivit sambo med pojkvännen.
han som älskar mig just precis som jag är.
vi har fått en mysig lägenhet i visby som vi har inrett såsom vi vill ha det.
och vi älskar den redan.
jag har kommit in på en utbildning som skiljer sig helt från den linje jag varit inne på i tre år.
jag är trött på det gamla, jag måste ha något nytt.
så nu ska jag börja plugga, släppa jobb-stressen för ett tag och bara njuta.
min huvudvärk som jag haft varenda dag i en vecka nu släpper inte.
men nu har jag börjat träna, äntligen, så förhoppningsvis släpper all min stress, oro och allt annat.
så eftersom jag tränat tre dagar nu så ska jag njuta med en skål glass i eftermiddag.
för det är väl sånt man får unna sig med när svetten bokstavligt talat rinner på gymmet?

och så är det höst, förmodligen den årstid jag gillar allra mest.