l e j o n h j ä r t a

två gånger den här veckan så har jag varit ute och gått.
oftast för att jag har varit på dåligt humör.
så för att svälja det och kunna vara glad så har jag gått ut.
varje gång så avslutar jag med att gunga i en gungställning med musik i öronen.
jag hade glömt hur skönt det kunde vara.
gunga så högt man bara kan och inte bry sig om något.
så där satt jag.
helt ensam med min musik.
robert tänkte jag på hela tiden.
när vi var små och hade tävling i lekparken.
oftast handlade det om vem som kunde gunga högst.
vem som var modigast.
jag hade inga större gränser när jag var liten.

det var kanske därför som robert och jag alltid har varit bästa vänner.
jag var mer kille än en tjej.
vi spelade bandy, fotboll, boxades och hade springtävlingar.
vi klättrade i träd, och jag klättrade alltid högst.
vi åkte pulka varje vinter och lekte tåget.
det slöt alltid med att jag "råkade" köra över honom med pulkan.
oftast var det något jag räknat ut och något han accepterade.
vi skrattade alltid åt det.
vi har grälat som bara den ibland och jag har slagit honom med bandyklubban.
men ändå visste vi innerst inne att vi älskade varandra.
det räckte med en blick så visste vi exakt vad den andre tänkte.
på senare tid kunde vi driva med mamma vid matbordet.
och det var alltid lika roligt.
vi sa bara några ord högt, resten gick genom blickar.

ikväll saknar jag robert.
och rasmus.
det känns som att båda två har lämnat mig.
även fast ingen har gjort det, egentligen.
robert har lämnat mig.
även om alla säger att han alltid är med mig.
hans killkompisar säger att sen robert dog har jag fått mer och mer drag av honom
i ansiktet och i mitt beteende.
men jag känner honom inte.
ibland kommer jag på mig själv sitta och vänta på ett tecken.
ett tecken på att han faktiskt är med mig.
jag väntar ännu.








jag åker till norge om några timmar.
det känns inte heller bra.

jag är en riktigt bitterfitta ikväll.
en sur och gnällig brud.
jag kan skylla på att jag har mens, men det håller inte i längden.
jag kan inte skylla på något annat heller egentligen.
ont i magen har jag, och så mår jag förbannat illa.
ikväll älskar jag inte livet helt enkelt.

eftersom jag har fått igång min dator så har jag klurat igenom ett x-antal gamla bilder.
och jag känner faktiskt inte igen mig.
jag ser att det är jag.
men det känns inte som jag. det är inte alls samma människa.
jag har blivit äldre.

positivt.

och ganska normalt.
men det känns ändå inte som jag.


just nu kollar jag nya kläder.
sånt brukar pigga upp ett deppigt humör.
jag borde seriöst hålla i mina små slantar men jag är ekonomiskt efterbliven.
och pengar är inte det viktigaste.
man kan alltid tjäna nya.


resan till norge börjar närma sig.
det är panik ångest varje gång tanken slår mig.
eller när någon annan så fint påminner mig.
jag vill inte.
jag vill inte.
jag vill inte.
jag vill inte lämna allt ännu.
även fast jag vill det.
rasmus ska också iväg.
det vill jag inte heller.
jag vill att han ska stanna här hos mig för alltid.
kan någon stanna tiden exakt nu.
när alla är hemma. ingen är borta.


Gå ej ifrån mig, du vill ju stanna
stanna tills jag själv måste gå.
Lägg din älskade hand på mina panna
än en liten stund är vi två.
Mörkret har aldrig varit så välkomnande som nu.
Jag vet vad som väntar mig.
Den finaste killen med dom vackraste ögonen.
Det luriga leendet.
Den varma famnen som jag längtar efter så.
Du är så nära men ändå så långt härifrån.
Man kan nästan höra dig andas
men jag kan inte känna dig.
Nu är det uppförsbacke hela livet men
när jag når toppen kommer du att stå där
med utsträckt hand som då kommer att vara varm


jag längtar så mycket att jag mår illa.

jag passar på att blogga nu när R ännu är på jobbet.
har försökt göra det när han sitter bredvid mig med sin egen dator.
men det går inte. jag måste vara ensam.
jag har fått igång min gamla äckliga sunk dator.
det var betydligt roligare och skönare att sitta vid roberts dator.

nu ligger jag i Rasses stora säng.
det är också mysigt även fast jag är ensam.

idag var jag hemma i lägenheten igen.
varför jag ens åker dit är en gåta.
jag lyfter inte ett finger i packningen.
roberts rum är i stort sett packat och klart.
jag fick äran att slå sönder hans trasiga datorbord.
och jag kunde nästan höra honom skratta åt mig.

fast nu är det tungt.

det brukar det var mot kvällen.

men då är alltid rasmus här.

eller min lilla fannie.

nu ligger jag och kollar på gamla foton av robban.

det kanske är att plåga sig själv. jag vet inte.

men någon gång måste även jag börja inse vad som har hänt.

han kommer inte tillbaka.

hur länge hans telefon nummer kommer ligga kvar i min lur vet jag inte.

hur många gånger jag kommer vara nära att ringa honom vet jag inte heller.

men varje gång det händer är det som att någon skjuter en i huvudet.

all min ångest som jag har äter upp mig inifrån.

ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen.
det är ren panik.
jag ångrar att jag inte var mer hemma med honom under alla dessa år.
trots att vi nästan gjorde allt ihop.
som barn var vi jämt jämt jämt.
jag ångrar att jag inte var hemma på midsommarafton.
jag ville inte ens på fest.
men rädd för att missa något, för det är ju alltid så, så åkte jag ändå.
hade jag varit där han var så hade han inte åkt vidare.
hade jag varit nykter hade jag hämtat honom.
PRECIS som alla andra gånger.
hade jag varit hemma hade jag fått sitta honom sista tiden.
kramat en varm hand och kysst en varm panna.


jag försöker förstå varför han tog bilen.
han stal den inte, det vet jag.
och hur allt det där gick till ska jag ta reda på.
jag blir så förbannad när jag tänker på hur polisen har hanterat hela den här situationen.
klåpare i uniform.
jag vill spola tillbaka tiden.
jag skulle kunna ge vad som helst.
bara någon kan få robert tillbaka.


godnatt.