l e j o n h j ä r t a

jag som trodde min blogg var raderad.
död.
borta.
försvunnen.
men det gick att göra ogjort.
om det ändå kunde gå att göra så med annat.
vad ska vi säga.
ett liv kanske?

kan inte säga annat än att livet har ändrat sig en aning.
jag känner inte igen mig själv längre.
jag bara "är".
men det är okej. det är okej att vara vid liv men ändå känna sig mer död än någonsin.
det var inte bara robert som dog den där jävla natten.
jag dog lika mycket som honom.
jag kan beskriva känslan såhär, det är som att ruttna inifrån.
kroppen luktar ruttet ärligt talat.

jag är ännu så säker på att han kommer tillbaka.
han kommer ringa.
jag ringer honom. men nu är det inget svar.
det finns inte ens en abonnent på numret.
det är som att bli skjuten i huvudet.
nackskott direkt.

det tar sån energi att vara jag just nu.
det räcker med att vakna.
men jag har turen att vakna bredvid världens finaste varje morgon.
någon som ger mig energi och kärlek när min är slut.
han får inte ens hälften av det han är värd tillbaka.
ändå står han fast vid mig.
han gör mig så fruktansvärt lycklig så att jag ibland blir rädd.
rädd för att jag kanske inte har kvar honom hela livet.
jag vet att jag kommer vilja vakna upp med honom resten av mitt liv.

samtidigt som jag fortfarande skulle byta plats med robert.
så att han fick komma tillbaka.

men ibland hatar jag honom.
hatar att han lämnade mig kvar ensam.
vad ska jag göra nu har han tänkt?
hade jag varit hemma på midsommar kanske han aldrig hade åkt vidare på fest.
då hade han stannat. jag vet det.
vi hade så mycket att ta igen.

folk pratar om att leva vidare.
och jag svarar alltid likadant.
att visst måste man det.
men dom vet inte. dom har inte en aning om hur det känns.
hur jobbigt det kan vara att vakna.
att ta sig in i duschen.
att välja kläder för dagen eller bara äta.
vissa dagar är det som att kroppen låser sig.
det spelar ingen roll bara.
man vill inte leva vidare.
jag vill ligga vid hans grav och blunda.
för närmare än så kommer jag inte. aldrig mer.

jag älskar när roberts vänner kommer fram och snackar.
även om jag oftast blir ledsen så gör det inget.
jag älskar att träffa dem, alla killarna och tjejerna.
samtidigt som jag varje gång spanar efter robert när man träffar dem.
man hoppas alltid.
det kommer jag alltid att göra.
även om det kommer att göra mig till någon sinnesjuk människa.
det är då mina vänner kommer.
för jag har världens finaste vänner.
och världens bästa pojkvän.

det är kanske så det fungerar.
robert dog.
då är det okej att jag får världens finaste kille?
att jag har världens underbaraste vänner?
för han dog ju.