l e j o n h j ä r t a

två gånger den här veckan så har jag varit ute och gått.
oftast för att jag har varit på dåligt humör.
så för att svälja det och kunna vara glad så har jag gått ut.
varje gång så avslutar jag med att gunga i en gungställning med musik i öronen.
jag hade glömt hur skönt det kunde vara.
gunga så högt man bara kan och inte bry sig om något.
så där satt jag.
helt ensam med min musik.
robert tänkte jag på hela tiden.
när vi var små och hade tävling i lekparken.
oftast handlade det om vem som kunde gunga högst.
vem som var modigast.
jag hade inga större gränser när jag var liten.

det var kanske därför som robert och jag alltid har varit bästa vänner.
jag var mer kille än en tjej.
vi spelade bandy, fotboll, boxades och hade springtävlingar.
vi klättrade i träd, och jag klättrade alltid högst.
vi åkte pulka varje vinter och lekte tåget.
det slöt alltid med att jag "råkade" köra över honom med pulkan.
oftast var det något jag räknat ut och något han accepterade.
vi skrattade alltid åt det.
vi har grälat som bara den ibland och jag har slagit honom med bandyklubban.
men ändå visste vi innerst inne att vi älskade varandra.
det räckte med en blick så visste vi exakt vad den andre tänkte.
på senare tid kunde vi driva med mamma vid matbordet.
och det var alltid lika roligt.
vi sa bara några ord högt, resten gick genom blickar.

ikväll saknar jag robert.
och rasmus.
det känns som att båda två har lämnat mig.
även fast ingen har gjort det, egentligen.
robert har lämnat mig.
även om alla säger att han alltid är med mig.
hans killkompisar säger att sen robert dog har jag fått mer och mer drag av honom
i ansiktet och i mitt beteende.
men jag känner honom inte.
ibland kommer jag på mig själv sitta och vänta på ett tecken.
ett tecken på att han faktiskt är med mig.
jag väntar ännu.








jag åker till norge om några timmar.
det känns inte heller bra.