l e j o n h j ä r t a

jag har kommit in i någon : jagkaninteätaochsova-period.
veckan började med norge.
då mådde jag inte så bra, vilket ofta resulterar i just det.
i torsdagsnatt precis innan jag somnade hemma på gotland, när man är vaken fast man vet att när som helst somnar jag.
så hör jag roberts skratt i mitt högra öra.
så högt och så klart att jag blir klarvaken och sätter mig upp i sängen.
livrädd.
men ändå inte.
jag drömmer om honom hela natten.
vaknar tidigt och kan inte somna om igen.
fredagsnatt drömmer jag om honom igen, dom få korta stunderna jag faktiskt sover.
vaknar, sover, vaknar, sover..
jag hinner vrida på mig tusen gånger i timmen också.
vaknar tidigt på lördagen.
jag borde alltså vara ganska trött på kvällen.
men jag kan inte sova.
med världens ryggvärk försöker jag sova, men det är omöjligt.
jag somnar korta stunder och sen vaknar jag igen.
fullt medveten om vad jag drömmer.
om robert.

inatt drömde jag om att hans kompis john och jag stod på hemse.
helt plötsligt kör robert förbi i en vit bil, får syn på oss och strålar upp i världens leende.
parkerar bilen och springer emot mig.
jag blir lika lycklig, gråter som ett barn och springer mot honom.
och den kramen han ger mig skulle lika gärna kunnat vara på riktigt.
det kändes e x a k t som i verkligheten.
sen försvann han.
mitt i kramen.
han försvinner och det enda jag känner av honom är hans parfym.
den är så tydlig och stark att man blir rädd.
drömmer var säkert inte mer än en sekund lång, men i min värld varade den i flera dagar.


jag tänker faktiskt be om ursäkt i förväg.
jag är så trött på människor som talar om för mig vad jag ska göra och vad som är bäst för mig.
ni har inte en aning.
och jag bryr mig faktiskt inte om vad ni säger.
jag säger det igen, ni har inte en a n i n g.
så länge det inte var DIN 17-åriga lillebror som blev ihjälkörd på midsommar så vill jag inte höra.
jag vill inte höra vad du tycker att jag ska göra.

anna som har varit drottningen över utbrott verkar inte finnas längre.
jag blir däremot arg över småsaker, skit grejer som i min värld just nu kan vara gigantiska.
att polisen lägger ned utredningen angående robert är heller inget som hjälper.
han hade nästan 3 promille i blodet.
det är omöjligt att han skulle ha kunnat köra bil på det.
så alla som skrev att det var rätt åt honom att han körde ihjäl sig kan dra åt helvete.
alla ska få veta hur det ligger till, att polisen är ett gäng nötter som inte klarar av det här.

- vi kommer tyvärr inte längre.

det är ingen godtagbar ursäkt. tyvärr.
jag vet vilka som vet mer än vad dom säger.
och jag undrar också om vittnen som varit inne på förhör vet om att vi får all information.
därför är det inte så smart att säga en sak till oss och en annan sak till polisen.
det blir "lätt irritation"

och när jag ändå är på stridshumör så kan jag fortsätta.
ni som har invändningar om att jag lämnade norge.
att jag borde ha gett det längre tid eller undrar VAD som kan ha varit FEL eller JOBBIGT där uppe.
svälj era frågor.
robert kanske var eran kompis eller till och med bästa kompis.
för han verkar ha mååånga bästa kompisar nu efter att han dog.
som tur är vet jag vilka som var hans bästa vänner, både killar och tjejer.
MEN det var min lillebror, min bästa kompis sen 17 år tillbaka.
många säger och skriver att dom mår så dåligt.
att dom saknar honom så att dom nästan kan dö själva.
vilket jag inte tvivlar ett dugg på att dom gör heller.
men hur tror ni jag mår? hur jag känner?
jag vill knappast sitta i norge, helt utlämnad efter bara två månader från robert.
jag ska inte ens behöva försvara mig.
nu vet ni. ni som har några invändningar.

jag behöver ingenting.





trist blogg.
men istället för att lacka ur på min älskling bredvid som aldrig gör mig något ont
så skriver jag ned istället precis hur jag känner i kroppen.
eller dom känslorna jag kan få fram just nu.