l e j o n h j ä r t a

det var tungt att säga hejdå idag.
det är tungt att inte veta vad man ska säga när rasmus kände till dem som dog.
för vad säger man?
sverige är ett knepigt land att förstå sig på.
vi ska vara ett neutralt land när det kommer till krig.
det låter så fint, neutrala.
men kan vi verkligen säga att vi är neutrala när våra killar dör i krig.
våra svenska soldater, vi som är neutrala.
fredsstyrka.
våra politiker, som aldrig gör smarta beslut, tycker att det är viktigt med fortsatt arbete i afghanistan.
varför undrar jag?
varför ska ni fortsätta skicka ner unga killar och tjejer dit.
åk ner själva, på med utrustning och ut på uppdrag.
skaffa er en riktig syn och se hur verkligheten ser ut där nere.
det går bra att sitta på fina kontor, i dyra kostymer och göra beslut.
egentligen fattar ni beslut som avgör andra människors öden.
ska fler hinna dö innan ni ändrar er?

det är inte brist på kunskap som gjorde att två soldater blev ihjälskjutna igår.
alla som åker till afghanistan är handplockade, utbildade och tränade soldater.
dom är alltså jävligt duktiga.
det jag kanske tror är att ett krigshärjat land som afghanistan inte är redo för någon fredsstyrka ännu.
sverige kanske ska vara neutrala på riktigt eller helt enkelt släppa den linjen och säga som det är.
att vi helt enkelt är beredda på krig, vilket vi absolut inte är.
sverige kan inte kriga. och det här är inte vårat krig.
vi kan hjälpa andra länder som har det svårt istället.
jag personligen tycker inte att soldaternas insatser är värda dödsfall.
det är inte värt att komma hem i kistor.
hade jag varit anhörig till någon av soldaterna som dog hade jag inte tänkt att dom dog för något bra,
att det på något sätt skulle ha varit värt det.
det enda man kan säga är att det är förjävligt.

jag vet inte hur det känns att vara soldat i afghanistan.
men jag vet hur det känns att förlora en anhörig.
det finns inget som gör det värt att förlora någon man håller kär.
inget.
och jag skulle aldrig klara av en liknande förlust igen.



jag grät faktiskt inte när jag lämnade av rasmus förut.
jag var ganska duktig.
lite ledsen innan vi skulle åka och sen efter att jag lämnat honom grät jag floder.
han slapp åtminstone att behöva ta del av det värsta.
på vägen hem köpte jag en pizza, cola och choklad och parkerade i en polisficka utanför visby.
där tryckte jag i mig pizza, cola och grät samtidigt som radion gick på högsta volym.
jag vet precis vad som väntar mig framöver..
en äcklig period av ensamhet, ångest och en livslust som ligger och spyr på noll.
känns ännu jobbigar att veta att man MÅSTE jobba.
jag hade hellre hämtat en spade och grävt ett hål, som jag sen lagt mig i och betalat någon för att täppa igen.

det är ingen idé att låtsas att allt är bra.
för det är det inte, inte ens i närheten.
men man måste blicka framåt..
just nu är det att hoppas på jobb i tre veckor.
sedan väntar thailand, sol och värme med sara.


första natten utan rasmus.
alltid lika förjävligt.
förra perioden sov jag max 2-3 timmar varje natt.
sen upp och jobba, jag var helt slut till nyår.
då vände det, jag kunde sova 13 timmar i sträck istället.
mådde skit och sjukskrev mig från jobb.
det enda jag vill är att ha lite livslåga, är det för mycket begärt?

jag hoppas mamma får lägenheten, och att vi flyttar in i veckan.
jag vill ha egen mamma-tid.
börja med mina tabletter och kanske bli kvitt min ångest och hitta livsglädjen.
den ligger och spyr på botten av brunn som är flera mil lång.