håll huvudet högt.
jag accepterar inte att svenskar ska dö i afghanistan.
jag accepterar inte att partiledare har mage att uttrycka sig:
- vi har faktiskt bara förlorat fyra svenska soldater, amerika har en värre siffra.
vi kan inte jämför med amerika.
vi är inte där för samma uppgifter.
men stolt är man.
stolt över det arbete dom tar sig för i afghanistan.
stolt över det engagemang dom ger.
men nej, i mina ögon är det inte värt att dö för.
kanske för att jag verkligen vet hur det känns att mista någon.
det kan inte krypa närmare än lillebror, familjemedlem.
nu har även dom två svenska soldaterna som dog landat i sverige.
det är verkligen så himla sorgligt.
så fort jag ser bilder på kistor och annat så börjar jag gråta.
det blir för nära.
känslan av den sista touchen på roberts kista är ännu varm.
nu är det fler som ska gå igenom samma sak.
tänk flickvännen.
fy fan.
jag klarar inte den tanken.
det känns hemskt att tänka så, men är det så konstigt att den envisas med att dyka upp?
man får kalla kårar i hela kroppen.
jag vill egentligen inte se ceremonin för dom två soldaterna.
men det kommer jag att göra ändå, och vartenda hårstrå på kroppen kommer att ställa sig upp.
jag borde städa, tvätta, duscha och allt annat man måste.
men jag orkar inte.
har helt enkelt ingen lust.
jag har ett par dagar med jobb framför mig.
är inte ledig förrän kanske på tisdag.
