l e j o n h j ä r t a

jag var så duktig förut på att skriva av mig mina känslor.
det har fallit bort lite nu känner jag.
har tusen miljoner ord att få ur mig men inget kommer ur.
idag för 1 år sedan och 6 månader så såg jag robert sist.
han såg så fridfull ut där han låg, i kläderna som jag valt ut.
jag kommer ihåg att jag viskade ord till honom med miljoner tårar som bara strömmade.
jag klippte av en lock, la ner min kalle en stund vid honom, sprayade lite av hans parfym på hans kläder.
försökte lossa hans fingrar som var kalla och stela, men efter ett tag i mina händer blev dom varma, och
jag kunde lirka in min hand under hans.
jag la min kind mot hans och önskade att allt bara var en äcklig jävla mardröm.
men ändå vill jag tillbaka dit, ta mig tillbaka till den dagen då jag kunde få vara när honom fysiskt.
så att jag kan försöka förstå klokt att han är borta.

jag har förträngt hans död länge nu, och jag kan inte släppa in det.
jag vet inte hur jag ska göra, och jag vill kanske inte.
men inatt drömde jag en riktigt läskig dröm som jag kanske ska tolka på något sätt.

jag drömde att jag och mamma gick förbi kyrkogården, och helt plötsligt dyker det upp höns från roberts grav, nerifrån graven liksom.
jag stoppar mamma och ropar att höns kommer från roberts grav.
vi går dit, och då sitter han där. robert.
halvvägs ut graven med överkroppen, benen är fortfarande under jorden.
han stirrar bara rakt fram och äter nåt, typ fil eller oboy, nåt med sked ur glas.
han säger ingenting och jag sätter mig bredvid honom, fannie är också med nu.
jag vet att vi gråter, för jag ser knappt för alla mina tårar.
orden ramlar omkring och jag uppfattar våra tankar som att: läkaren har gjort fel, vi måste ringa någon.
han lever.
efter en stund vrider robert på huvudet mot mig, han stirrar rakt in i mig och vinkar mot mig att komma närmare.
jag kryper intill honom och så säger han på engelska: vem är du?
och jag blir helt trasig inombords, vet han inte vem jag är?? och varför pratar du engelska?

jag pratade med sara jätte länge idag.
och vi pratade massor som vanligt.
men jag insåg att jag vill prata om robert, jag är fortfarande någons syster.
men varje gång jag berättar för någon som inte vet historien så lever han lite, medans jag går sönder
inombords varje gång.

och nej, jag kan inte känna att han är med mig.
jag vill verkligen kunna det, för det hade hjälpt så mycket.
men jag känner honom inte alls.