l e j o n h j ä r t a

rasmus sa tidigare ikväll att han inte sett mig skratta klokt på över två veckor.
känns skönt att han kanske äntligen börjar förstå att jag inte skojar.
jag mår verkligen inte som jag ska.
jag måste också bli bättre på att säga det till honom, han är ingen tankeläsare, även om jag hemskt
gärna villl det.
förra hösten var också jobbig, men inte som den här.
såsom jag mår nu mådde jag veckorna efter roberts död.
såklart inte samma samma känsla, men åtminstone på samma nivå.

vi var och kikade på två lägenheter på adelsgatan förut, dom var fina, gamla.
lite rustika sådär.. kanske inte helt i min smak, och jag fick ingen bra feeling när jag kom in.
det kändes mörkt och inte alls bra.
så vad gör vi nu?
ska vi höra av oss till varma familjen på vikingagatan och hyra den otroligt mysiga mini 2:an.
eller ska vi ha is i magen och hoppas att det finns en guld lya om tre månader?
jag vet bara att jag inte pallar med den stressen just nu.

såg video på robert förut, jag kände ingenting.
inga tårar, inga skratt.. ingenting.
det kändes seriöst som att min kropp och känslor var bedövade.
hela jag är typ det.


bedövad eller inte, nu MÅSTE jag äta, hungrig eller inte, men först väntar duschen.
kändes som att jag tappade 10 liter vätska från kroppen under combaten.

behöver jag säga att jag saknar min lillebror?
känns som att jag skulle behöva gråta flera timmar, men det är stopp.