l e j o n h j ä r t a

känns som det var evigheter sen jag satte mig ner och skrev.
såsom jag skrev förut.
det är längesen.
det är längesen jag verkligen sa hur allt egentligen är.

jag funderade på när jag sist var ledsen, och det var när jag ringde mamma från thai.
bara några dagar efter att vi hade landat kom jag in i någon sorts depp-period.
dom infinner sig allt framåt kvällen, så är det alltid.
hur nu det är möjligt när man är i thailand.
perioden försvann ganska fort när vi träffade gänget från sverige.
allt handlade nog bara om att kunna slappna av, vilket jag gjorde tillslut.
och när jag väl hade gjort det, hittat tillbaka till nästan "gamla anna" så ville jag inte hem.

men nu är jag hemma, i ett ganska grått sverige som inte bjuder på så mycket just nu.
idag var det dags för tandläkaren, det lugnande medlet som jag fick dubbel dos av satte inte igång
förrän i bilen hem. då däckade jag som en klubbad val.
vinglar in i sängen, får alvedon och ipren av mamma och sen är det godnatt.
vaknade vid sextiden ikväll.


jag kunde äntligen vända rösten till positiv energi igen.
jag är glad att valde att säga till istället för att bara fly att andra hållet.
annars hade det andra alternativet varit mer likt mig.
men även jag har insett vad som är värt att lägga ner hjärta i.







jag pallade helt enkelt inte i lördagskväll.
roberts vänner överallt.
jag brukar annars verkligen gilla det, men i lördags sökte jag efter någon annan.
någon som inte kommer att dyka upp.
så när en lång kille, med luva och händerna i fickorna kliver in genom dörren och fångar blicken i mindre än en sekund så kändes det som att hjärtat skulle stanna. och jag var tvungen att påminna mig själv att andas.
det kunde ha varit robert.
om ni bara kunde förstå hur utmattande det är att sitta och önska att han faktiskt ska kliva inför väggarna, titta runt, hitta mig med blicken och gå fram med ett sort leende och säga heeej syrran!
för att sedan krama om mig hårt och länge.

det kan göra så ont att det hade varit skönare att själv få dö.