l e j o n h j ä r t a

tackar för att håret äntligen börjar bli anständigt igen.
till sommaren kommer det att vara lååångt och tjusigt.
idag har jag varit på besök vid gittan.
vi gick promenad och sen hjälpte hon mig med paketet jag ska skicka.
hennes paket har ännu inte kommit fram, trots att hon skickade iväg det den 15 dec.
alltså snart en månad sen.
jag ska därför hota posten nu när jag ska skicka mitt.
shabblar dom bort mitt paket så blir det straff. klåpare.

imorgon ska jag gå promenad igen.
med mig själv och min älskade ipod.

ibland när jag är nere på ronehamn får jag stor lust att bara
trycka gasen i botten och svänga av där robert dog.
köra rakt in i "träden" som är lika tjocka som min handled ungefär.
sen ska jag backa tillbaka.
och göra samma sak igen.
ända tills skiten är så pass förstörd så att dom kan rycka bort träden.
jag vill helt enkelt inte se skiten.
det är inte möjligt att han kunde ha dött där.
så någon dag ska jag göra så.
förstöra skiten. annars hoppas jag på en torr sommar så att jag kan bränna upp det.


jag hoppas även på lite jobb i veckan.
helgen den 22:a åker jag till sthlm och stannar där ett tag.
gotland bjuder inte på särskilt mycket just nu.
och nu ska jag inte dricka förrän jag åker till thailand.
så då kan jag hänga i sthlm och umgås med moster och isak.


något jag också borde göra är att åka till robert.
även fast det känns som att hjärtat går i tusen miljoner bitar.
och det enda jag vill göra är att lägga mig bredvid, stänga ögonen och inte vakna.
inte förrän det är han som väcker mig..
så måste jag åka dit. ta mig i kragen helt enkelt.
men hur lätt är det?
kanske därför jag drar mig för att gå dit, och när jag är där, är det nästan som att jag bara går förbi.
rädd för att stanna till.
rädd för att förstå.
rädd för att jag vet att desto längre jag stannar, desto mindre vill jag gå därifrån.
lämna honom.
vända ryggen till och åka hem.
jag är rädd för den känslan som kommer när jag känner att jag inte kan gå.
vad ska jag göra? jag har ingen lust.
det är som att leva i sin egen lilla bubbla, och alltid stå inför val.
ni vet en korsning, med x-antal vägar att välja mellan.
du vet att du måste gå igenom den mittersta, jobbigaste, mörkaste vägen för att komma igenom.
men du har helt enkelt ingen lust.
då sätter man sig i mitten och väntar på att lusten kommer eller
att den personen du väntar på ska komma och hämta dig.

jag vet inte om ni fattar hur jag menar.
skräckfilm, allt är svartvitt. träden döda och solen borta.
och där sitter du, mitt i en väg.
svart svart svart.
du kan välja små ljusa vägar som finns bredvid.
vänner. mamma. pojkvän. bra dagar ni vet.
dom funkar som genvägar genom dagarna.
när dom är borta finner du dig själv sittandes framför vägskälen lika förbannat.
och det är för att ingen annan kan hjälpa dig. det finns inga genvägar.
det är inte meningen att vänner och pojkvän ska dra dig igenom allt helvete.
man måste gå själv.
jag som alltid velat klara mig själv.
"kan själv" var väl bland det första jag kunde säga.

jag tycker verkligen att jag har försökt.
men det går ju inte framåt.
själen känns död.
jag kan inte själv längre.
eller så vill jag helt enkelt inte.
jag tror heller inte att min jobbigaste väg har något slut.
möjligen har solen lättare att komma igenom efter ett tag.
men jag sitter ännu utanför, jag har inte börjat gå ännu.

             




två ensamma söndagar kvar efter denna.
sen är jag inte ensam längre. då kommer min snygging hem en liten stund.
och då är det inget annat som existerar.