återvändsgränd
jag har egentligen inte en aning om vad jag skriva.
det har varit en jobbig vecka, eller är en jobbig vecka.
jag kommer liksom inte ur den rikigt, och det ger mig mer panik.
det är så svårt att förklara hur det känns, och hur man mår.
det är som att det finns två människor i en.
den ena är "normal", glad och full av energi.
den andra är en ond, elak typ som bryter ner den normala.
den normala som redan är förtvivlad, svag, ledsen.
ibland känner man att man får bort det onda, mörka och deppiga.
men när man inte orkar vara stark så tar han över igen.
och kväver en inifrån. känns det som åtminstone.
det brukar inte hålla i sig så länge, men den här gången gör han det.
han har fått världens grepp känns det som.
och jag vet inte vad jag ska göra.
och det gör så fruktansvärt ont. ren och skär smärta som man inte visste att man kunde överleva.
bara för att man redan är helt svart och tom inombords så är alla lyckliga små detaljer så viktiga.
små små små grejer som betyder sjukt mycket. för mig.
hade jag mått bra, varit glad som jag brukade vara så hade jag inte hängt upp mig på små saker.
stålkvinnan?
nja, inte nu längre.
man känner sig så fruktansvärt trist som människa, när faktiskt inget riktigt är så kul.
kroppen känns som att den väger ett ton.
och det är jobbigt att bara andas.
ni som uttalar er om att det är "bra att jobba", så att man får tankarna "på annat".
ni anar inte vad ni snackar om.
jag håller med om att det är skönt att jobba, men ångesten, sorgen, och alla dess tankar försvinner inte för det.
dom byggs upp.
och sen smäller det till när jag kommer hem.
då är det en stackars pojkvän som får tas med en.
igår var jag ledsen, idag är jag ledsen.
fast hellre det än att vara irriterad.
desto längre tiden går, desto lättare blir det för alla andra.
men det blir värre för mig, jag mår sämre.
allt blir jobbigare.
roberts kropp försvinner mer och mer för varje dag.
och det känns som att min gör det med.
och hur får man stopp på något sånt?
om jag ska försöka fortsätta vara tydlig i mina uttryck.
rasmus är som min respirator.
livsviktig.
men vad händer om respiratorn inte vill fungera längre?
jaa, då blir det mörkt.
jag känner mig så otroligt liten på jorden.
ryggraden har ruttnat bort, och benen blivit kortare.
men jag lovar, jag försöker faktiskt.
jag försöker svälja allt, hela klumpen och vandra vidare.
men den går inte att svälja ner längre.
det är som en återvändsgränd.
När man tänker på
att du och jag föddes
på samma jord,
så är syskonkärlek
ett patetiskt litet ord.
Att beskriva dig är
att slösa på energi,
då kommer jag från
denna dator aldrig att bli fri.
Du betyder så mycket för mig,
jag kommer aldrig
släppa taget om dig.
Det är du och jag för alltid,
både i framtiden och dåtid.
För vi ska finnas
där för varandra,
tills det sista andetaget.
Kommentarer
Trackback
