idag saknar jag robert.
det gör jag varenda dag.
varenda dag när jag vaknar går samma vals runt i huvudet.
som att man skulle kunna glömma det ändå?
knappast.
jag måste erkänna att jag tycker det är jobbigt att träffa mina vänners syskon.
och det för att jag blir avundsjuk.
jag vill ha hem min lillebror.
jag kan inte ta på honom.
inte se honom.
inte ens höra honom.
om ni bara kunde se hur ont det gör inuti min kropp.
och hur smärtan av sorgen faktiskt kan bryta ner en.
fast ingen ser det. det syns inte utanpå.
men inuti är man tom, ensam och trasig.
ingen kan fylla tomrummet.

jag vill och behöver att robert kommer hem.
hur ska jag annars klara mig?

för det blir bara trögare och trögare att fortsätta.
att se det ljusa i livet.
njuta.
stunderna av lycka blir kortare och mörkret blir större.
när det blir större så känns det som att syret försvinner.
och då kan du inte andas längre.
och vad gör du då?
då känns det som att du ska dö.
och det skulle inte vara det värsta som skulle hända.

det är skönt att dra sig undan.
slingra ur sig möten och träffar med människor.
det är lättare att hantera sig själv.
knappt det klarar man ibland.
jag vet att jag inte behöver bli någon annan bland mina vänner.
men ändå drar man på sig en mask och blir någon annan.
någon som ler och försöker vara glad.
fast egentligen känner man sig som en jävligt dålig clown.

det är en grå tisdag.
men dagen har gått fort.
fick lämna en varm rasmus tidigt imorse och ta mig till hemse för lite jobb.
efter det väntade en fika med mor min och sen vidare hem.
jag hade tänkt städa lägenheten och duscha och laga mat.
det blev inte mycket av.
jag somnade i rasmus famn efter kanske tio minuter och vaknade kvart i tre ungefär.
då skulle rasmus iväg och fixa lite.
jag är verkligen jätte trött. tror jag börjar bli sjuk.

satt och funderade för några dagar sedan på roberts vänner.
han har verkligen ett gäng underbara, genom snälla människor omkring sig.
träffade tom hertz på bio i söndags, jätte kul att han kommer fram och hälsar.
kände knappt igen honom, han är numera korthårig!
och jag kan sakna att ha grabbarna springandes hemma.
så hemskt var det inte med roberts katastrof-hemmafester.
och jag blir verkligen rörd när mamma berättade att emmy, den tjej robert
ville gå med på balen tänker gå ensam, iförd en sjömansklänning.
jag kommer gråta ögonen ur mig när jag ser henne på balen.
och lilla angelica, som är som en liten lillasyster, hon ska ha min balklänning på sig.
hon bär upp den bättre än vad jag gjorde!

är på besök i sproge.
har varit med mamma hela dagen.
bjöd henne på fika och allt. inte dåligt.
har precis ändrat lite med julklappen till rasmus.
så nu blev den snäppet bättre!
har förbjudit honom att köpa grejer denna vecka.
ingenting får han köpa.

snart ska jag åka hem till burgsvik och hoppa lite på
världens bästa rasmus.

jag trodde att jag hade vuxit ifrån det här med att aldrig vilja ha rutinliv.
rutinliv och när saker blir blir vardagligt kan få mig att spy.
jag tröttnar.
får myror i kroppen och börjar leta efter nya kickar.
jag har inte vuxit ifrån det.
när saker blir till rutin och vardagligt så tröttnar anna urelind.

jag har egentligen inte en aning om vad jag skriva.
det har varit en jobbig vecka, eller är en jobbig vecka.
jag kommer liksom inte ur den rikigt, och det ger mig mer panik.
det är så svårt att förklara hur det känns, och hur man mår.

det är som att det finns två människor i en.
den ena är "normal", glad och full av energi.
den andra är en ond, elak typ som bryter ner den normala.
den normala som redan är förtvivlad, svag, ledsen.
ibland känner man att man får bort det onda, mörka och deppiga.
men när man inte orkar vara stark så tar han över igen.
och kväver en inifrån. känns det som åtminstone.
det brukar inte hålla i sig så länge, men den här gången gör han det.
han har fått världens grepp känns det som.
och jag vet inte vad jag ska göra.
och det gör så fruktansvärt ont. ren och skär smärta som man inte visste att man kunde överleva.

bara för att man redan är helt svart och tom inombords så är alla lyckliga små detaljer så viktiga.
små små små grejer som betyder sjukt mycket. för mig.
hade jag mått bra, varit glad som jag brukade vara så hade jag inte hängt upp mig på små saker.
stålkvinnan?
nja, inte nu längre.

man känner sig så fruktansvärt trist som människa, när faktiskt inget riktigt är så kul.
kroppen känns som att den väger ett ton.
och det är jobbigt att bara andas.
ni som uttalar er om att det är "bra att jobba", så att man får tankarna "på annat".
ni anar inte vad ni snackar om.
jag håller med om att det är skönt att jobba, men ångesten, sorgen, och alla dess tankar försvinner inte för det.
dom byggs upp.
och sen smäller det till när jag kommer hem.
då är det en stackars pojkvän som får tas med en.
igår var jag ledsen, idag är jag ledsen.
fast hellre det än att vara irriterad.


desto längre tiden går, desto lättare blir det för alla andra.
men det blir värre för mig, jag mår sämre.
allt blir jobbigare.
roberts kropp försvinner mer och mer för varje dag.
och det känns som att min gör det med.
och hur får man stopp på något sånt?

om jag ska försöka fortsätta vara tydlig i mina uttryck.
rasmus är som min respirator.
livsviktig.
men vad händer om respiratorn inte vill fungera längre?
jaa, då blir det mörkt.

jag känner mig så otroligt liten på jorden.
ryggraden har ruttnat bort, och benen blivit kortare.
men jag lovar, jag försöker faktiskt.
jag försöker svälja allt, hela klumpen och vandra vidare.
men den går inte att svälja ner längre.
det är som en återvändsgränd.






När man tänker på
att du och jag föddes
på samma jord,
så är syskonkärlek
ett patetiskt litet ord.
Att beskriva dig är
att slösa på energi,
då kommer jag från
denna dator aldrig att bli fri.
Du betyder så mycket för mig,
jag kommer aldrig
släppa taget om dig.
Det är du och jag för alltid,
både i framtiden och dåtid.
För vi ska finnas
där för varandra,
tills det sista andetaget.

jag kan känna ångesten komma krypandes upp på ryggen.
det har jag känt i ungefär en vecka nu.
och det släpper aldrig.
den byggs bara upp mer och mer.
jag mår illa i omgångar, blir varm och känner mig febrig.
panik.panik.panik.
fruktansvärt lättretad och känner mig arg i kroppen.
har ingen ro..
och nu börjar jag få uvi.
fast jag tror inte att det är det egentligen på riktigt.
jag tror det är någon slags ångest som måste kännas.
fattar ni?
det är så läskigt, för jag vet hur jobbigt det är alla andra gånger jag haft ångest.
ibland sitter den i flera dagar, jag har ingen lust med nånting.
inte äta, inte duscha, inte svara i telefon.. ingenting har någon mening.
jag är arg för att jag inte vet hur jag ska få den att försvinna.
jag är arg för att ingen riktigt kan förstå.

och jag är arg för att jag inte kan få någon att förstå.
att sysselsätta sig med något brukar fungera.
jag måste fingra med något, speciellt eftersom jag inte hittar någon c-vitamin här hemma.
det brukar annars vara min räddning när jag känner av uvi.
fast som sagt, det sitter i hjärnan.
men att lura mig själv funkar alltid.

ska hämta ut imovane imorgon. då kan jag få sova.
har även betalt räkningar ikväll, inte alls mindre ångest framkallande.


jag saknar verkligen robert.

jag har alltid haft väldigt svårt för att bara njuta av tiden just nu.
jag hatar också att säga hejdå.
avsked överhuvudtaget gillar jag inte.
så nu när rasmus är hemma i över tre veckor så kan jag inte riktigt njuta.
i två dagar har jag varit lättretad och bara helt enkelt tänkt på den dagen då jag måste säga hejdå.
för jag har klurat på hur det kommer gå, förmodligen inte så bra.
men nu ska jag försöka koppla bort vad som kommer och bara njuta.

ikväll fixade jag käket och rasmus fixade kabel till tvn i vardagsrummet.
så nu ligger jag på soffan efter att blivit fattig i monopol som grabbarna spelar på xbox.
jag är världens dåligaste förlorare, kan inte riktigt hantera förluster.

och jag vill verkligen verkligen ha två klänningar från asos, sen måste jag hitta svarta byxor,
en kofta och en mascara. sen är jag...nöjd?


och ödet, jag tror på ödet.
men jag tror också att ödet kan ändras beroende på hur man lever livet.
vilka vägar man väljer att ta.
roberts öde var inte längre än till sommaren 2009.
han hade redan klarat sig ifrån en dödsolycka i hamburg.
men klarade inte den här.
och jag tror inte ens att det var hans fel. han är en bättre människa än jag.
han skulle aldrig aldrig ta bilen.
jag tror däremot inte att dagen då man ska dö, blir tidigare än vad det är tänkt.
inte tidigare än vad ödet har bestämt.
då måste man göra ett val, att själv släcka allt vad liv innebär.
men då är det inte ödet längre.
men det kanske har en mening ändå.

jag har lugnat ner mig några hekton nu.
det är big brother på tvn och jag har datorn i knät.
kallt är det som vanligt, fryser knäna av mig.

jag, fannie och mamma gymmade tidigare ikväll.
perfekt att träna när man är upprörd.
inte lika fint att träna när man bara käkat frukost på hela dagen.
och frukosten infann sig klockan sju på morgonen.
jag blev lite lugnare då jag råkade hitta in på asos.
ska man på kryssning så måste man ha en klänning.
så är det faktiskt bara.
jag veeet att alla tjejer där ute förstår mig fullt ut.
ska rådfråga rasmus imorgon vad han tycker, han är ekonomisk och duktig.

har tänkt mycket på robert i veckan.
men har inte satt min fot på kyrkogården en enda dag.
har inte en aning om varför.
men jag pratar med honom, i mitt huvud varenda dag. flera gånger.
teorin om att han lyfter upp mig när jag är på väg långt ner håller sig fast.
att jag mår bättre idag kan också bero på att rasmus kommer hem imorgon.


för min del är afghanistan slut diskuterat.
jag håller fast vid att jag respekterar hans beslut.
självklart stöttar jag honom i det. men det innebär inte att jag gillar det.
jag måste få bort alla äckliga tankar jag har i huvudet, för det kommer ta död på mig.
och jag vill inte tillbringa tre veckors tid med att prata om något som redan är bestämt.

jag har redan så många andra hjärnspöken som hälsar på dagligen.
ett namn.
robert.
ett vackrare och varmare spöke finns såklart inte.
men han spökar i min hjärna.
i mina drömmar leker han med mig, pratar och är levande.
och allt är guld.
men det blir dags att vakna någon gång. tyvärr.
och då är inget guld längre.
speciellt inte när jag vaknar utan rasmus.
och det är ett evigt tjat om denna man, jag vet det.
och jag kommer inte sluta.
men jag kan inte förklara den trygghet han ger mig.
det finns säkert andra själar som har samma tur som jag i kärlek, ni vet.

jag har packat ikväll.
rasmus lär få slag när han ser väskan.
det blev den stora grå resväskan, och sen blir det en kassa med skor
och handväskan.
meeeen han är kanske inte så lättskrämd!
har ingen lust att åka hem varannan dag för att byta kläder.

godnatt.

jag skulle önska att jag var så egoistiskt att jag kunde säga:

- tyvärr lilla gubben, det blir ingen resa till afghanistan. du får gott vara hemma.

men det kan jag inte. jag kan inte säga så.
jag kan tycka så, och det gör jag.
tyst tyst så ber jag att han inte inte inte inte kommer att åka.
sverige kan väl omöjligt vara så korkade att dom skickar ner ett nytt gäng.
det är unga killar rakt igenom.
och övningar på tofta skjutfält är knappast någon förberedning för vad som väntar dem.
ner med politikerna istället, dom som tror att dom är högre än alla andra
bara för att dom tjänar 200 000 kr varje månad.
ner med dem och se hur länge dom klarar sig.
för jag undrar vilket resultat dom är ute efter?
vill dom se hur många som kommer dö eller hur många kroppsdelar man ska amputera innan det är över?

jag är så full av åsikter och synpunkter ikväll att jag nästan spricker.
för det är ingen riktigt här hemma som delar min frustration.
NU hade livgardet kunnat ställa till med ett möte.
det hade varit riktigt intressant att få höra deras planer.

jag får inte ner allt vad jag tycker, jag har spytt ut tankar på morsan i kanske en timmes tid.
hon är trött nu. inte jag.

rasmus är mitt liv. och jag är rädd om mitt liv.

jag behövde inte hoppa ifrån högklint igår.
jag skulle ändå aldrig våga hoppa, inte utan jenny.

har bytt bank.
bort med äckliga svin swedbank.
dom är värre än svininfluensan om jag får säga det själv.
så nu har jag sparbanken gotland.
dom hjälpte mig med kreditlånen och gav mig ett vanligt.
det kommer skänka mig lite mer glädje än räntor på upp mot 30% i månaden.
jag var även tvungen att klippa mitt svarta snygga kreditkort.
men det kändes skönt.
är jag duktig, får jobba mycket och sparar varje månad så ska jag få ett nytt om ett tag.
förhoppningsvis vill jag inte ha ett då.

och afghanistan.
det står mig upp i halsen.
jag skulle aldrig aldrig aldrig tvinga rasmus att stanna hemma.
även om jag såklart skulle vilja det.
samtidigt kan det hända saker här hemma med.
det har inte undgått mig att det kan då riktigt fort om man säger så.
händer det rasmus något, här hemma eller någon annanstans.
så dör jag med.


imorgon ska jag först jobba hela dagen till klockan fem, sen ska jag
träna mig svettigare än svettigast på gymmet.
det gillar vi.


det är trist och ensamt att sova utan rasmus.
han kramar en genom natten.

dagen igår var en sån där riktig äckeldag.
då ångesten står en upp i halsen och man vill bara spy.
så jag tog bilen och åkte till eksta kusten på förmiddagen.
satte mig och sov i bilen.
det var faktiskt riktigt skönt.
ingen som störde, mobilen på ljudlös och bara bara jag.
dagar som igår vill jag stänga in mig i ett rum med bara det nödvändigaste.
slänga mobilen och allt annat som gör en kontaktbar.
och helt enkelt bara få vara ifred.

sara hämtade mig runt fyra tiden och sen hade vi en kväll i visby.
jag längtar verkligen till den dagen då jag och rasmus flyttar till egen lya.


och jag ska förklara för er varför jag och rasmus kommer vara tillsammans även om 100 år.

det absolut avgörande, han blev min pojkvän när allt var som jävligast.
och han visste om det.
och han visste om att mitt liv aldrig mer kommer vara sig likt.
han är fortfarande kvar.

jag har hittat:

Real love. Ridiculous, inconvenient, consuming, can't-live-without-each-other love.

jag älskar honom mer och mer för varje dag.
läskigt hur man kan älska någon så mycket. men jag har tur.
han älskar mig lika mycket.


jag skulle behöva min dos av rasmus varenda dag.
men det går inte.
och det får jag lära mig leva med.
men på fredag kommer han hem. i ungefär tre veckor är han min på heltid.

Don't stand there crying as you're watching
Don't put no flowers by my final bed

idag skulle jag kunna stå i ett rum fullt av människor.
där alla är tysta.
och jag skulle kunna skrika och gapa så högt jag bara kunde.
ingen skulle höra ändå.

fars dag - ett jävla skämt.