ångest
jag kan känna ångesten komma krypandes upp på ryggen.
det har jag känt i ungefär en vecka nu.
och det släpper aldrig.
den byggs bara upp mer och mer.
jag mår illa i omgångar, blir varm och känner mig febrig.
panik.panik.panik.
fruktansvärt lättretad och känner mig arg i kroppen.
har ingen ro..
och nu börjar jag få uvi.
fast jag tror inte att det är det egentligen på riktigt.
jag tror det är någon slags ångest som måste kännas.
fattar ni?
det är så läskigt, för jag vet hur jobbigt det är alla andra gånger jag haft ångest.
ibland sitter den i flera dagar, jag har ingen lust med nånting.
inte äta, inte duscha, inte svara i telefon.. ingenting har någon mening.
jag är arg för att jag inte vet hur jag ska få den att försvinna.
jag är arg för att ingen riktigt kan förstå.
och jag är arg för att jag inte kan få någon att förstå.
att sysselsätta sig med något brukar fungera.
jag måste fingra med något, speciellt eftersom jag inte hittar någon c-vitamin här hemma.
det brukar annars vara min räddning när jag känner av uvi.
fast som sagt, det sitter i hjärnan.
men att lura mig själv funkar alltid.
ska hämta ut imovane imorgon. då kan jag få sova.
har även betalt räkningar ikväll, inte alls mindre ångest framkallande.
jag saknar verkligen robert.
