l e j o n h j ä r t a

jag skulle önska att jag var så egoistiskt att jag kunde säga:

- tyvärr lilla gubben, det blir ingen resa till afghanistan. du får gott vara hemma.

men det kan jag inte. jag kan inte säga så.
jag kan tycka så, och det gör jag.
tyst tyst så ber jag att han inte inte inte inte kommer att åka.
sverige kan väl omöjligt vara så korkade att dom skickar ner ett nytt gäng.
det är unga killar rakt igenom.
och övningar på tofta skjutfält är knappast någon förberedning för vad som väntar dem.
ner med politikerna istället, dom som tror att dom är högre än alla andra
bara för att dom tjänar 200 000 kr varje månad.
ner med dem och se hur länge dom klarar sig.
för jag undrar vilket resultat dom är ute efter?
vill dom se hur många som kommer dö eller hur många kroppsdelar man ska amputera innan det är över?

jag är så full av åsikter och synpunkter ikväll att jag nästan spricker.
för det är ingen riktigt här hemma som delar min frustration.
NU hade livgardet kunnat ställa till med ett möte.
det hade varit riktigt intressant att få höra deras planer.

jag får inte ner allt vad jag tycker, jag har spytt ut tankar på morsan i kanske en timmes tid.
hon är trött nu. inte jag.

rasmus är mitt liv. och jag är rädd om mitt liv.