l e j o n h j ä r t a

idag saknar jag robert.
det gör jag varenda dag.
varenda dag när jag vaknar går samma vals runt i huvudet.
som att man skulle kunna glömma det ändå?
knappast.
jag måste erkänna att jag tycker det är jobbigt att träffa mina vänners syskon.
och det för att jag blir avundsjuk.
jag vill ha hem min lillebror.
jag kan inte ta på honom.
inte se honom.
inte ens höra honom.
om ni bara kunde se hur ont det gör inuti min kropp.
och hur smärtan av sorgen faktiskt kan bryta ner en.
fast ingen ser det. det syns inte utanpå.
men inuti är man tom, ensam och trasig.
ingen kan fylla tomrummet.

jag vill och behöver att robert kommer hem.
hur ska jag annars klara mig?

för det blir bara trögare och trögare att fortsätta.
att se det ljusa i livet.
njuta.
stunderna av lycka blir kortare och mörkret blir större.
när det blir större så känns det som att syret försvinner.
och då kan du inte andas längre.
och vad gör du då?
då känns det som att du ska dö.
och det skulle inte vara det värsta som skulle hända.

det är skönt att dra sig undan.
slingra ur sig möten och träffar med människor.
det är lättare att hantera sig själv.
knappt det klarar man ibland.
jag vet att jag inte behöver bli någon annan bland mina vänner.
men ändå drar man på sig en mask och blir någon annan.
någon som ler och försöker vara glad.
fast egentligen känner man sig som en jävligt dålig clown.