l e j o n h j ä r t a

jag har alltid haft väldigt svårt för att bara njuta av tiden just nu.
jag hatar också att säga hejdå.
avsked överhuvudtaget gillar jag inte.
så nu när rasmus är hemma i över tre veckor så kan jag inte riktigt njuta.
i två dagar har jag varit lättretad och bara helt enkelt tänkt på den dagen då jag måste säga hejdå.
för jag har klurat på hur det kommer gå, förmodligen inte så bra.
men nu ska jag försöka koppla bort vad som kommer och bara njuta.

ikväll fixade jag käket och rasmus fixade kabel till tvn i vardagsrummet.
så nu ligger jag på soffan efter att blivit fattig i monopol som grabbarna spelar på xbox.
jag är världens dåligaste förlorare, kan inte riktigt hantera förluster.

och jag vill verkligen verkligen ha två klänningar från asos, sen måste jag hitta svarta byxor,
en kofta och en mascara. sen är jag...nöjd?


och ödet, jag tror på ödet.
men jag tror också att ödet kan ändras beroende på hur man lever livet.
vilka vägar man väljer att ta.
roberts öde var inte längre än till sommaren 2009.
han hade redan klarat sig ifrån en dödsolycka i hamburg.
men klarade inte den här.
och jag tror inte ens att det var hans fel. han är en bättre människa än jag.
han skulle aldrig aldrig ta bilen.
jag tror däremot inte att dagen då man ska dö, blir tidigare än vad det är tänkt.
inte tidigare än vad ödet har bestämt.
då måste man göra ett val, att själv släcka allt vad liv innebär.
men då är det inte ödet längre.
men det kanske har en mening ändå.