idag saknar vi.
idag saknar jag min lillebror.
finns så mycket jag vill berätta för honom.
man tror inte att världen ska fortsätta snurra.
ofattbart att de blev höst, vinter med allt vad det innebär.
jag blev 21 år.
jul och nyårsafton avklarade. för den här gången.
nästa gång har jag åtminstone rasmus hemma som kan krama min hand lite extra.
och snart är det sommar igen.
vissa dagar är det som att jag kliver ut ur mig själv.
sätter mig bredvid allting och bara ser på.
ser en tjej som gör allt hon förväntas göra.
prata, äta, sova, skratta, jobba osv.
rutin. allt är inlärt och har gjorts förut.
det är då jag försvinner in i min egen värld, och tänker.
ingen vet och ingen ser.
så länge jag inte säger något, vilket jag inte gör.
det enda vi verkligen vet är att vi någon gång kommer att dö.
ändå är döden det enda vi inte räknar med.
inget vi förväntar oss.
även fast det är det enda vi vet som verkligen kommer att hända.
så var inte så rädd för det som komma skall, ingen slipper undan ändå.
i mitt hjärta finns ett tomrum
som aldrig går att fylla
det spelar ingen roll vad världen har att ge
för det finns inget som jag vill ha så mycket som dig
du är den jag vill ha nära
varm och fin
som alltid förr
dina vackra rådjursögon och ditt fina leende
om du bara visste hur mycket jag saknar dig robert
jag önskar jag kunde ta del av din själ
få vara dig nära
jag kommer aldrig sluta hoppas.
jag kanske var hitler?
rasmus kom inte idag.
och han kommer inte imorgon heller.
jag undrar verkligen ibland vad faaan jag har gjort för att
förtjäna all den tur och lycka jag välsignats med i livet.
var det jag som var hitler kanske?
jävligt irriterad är jag.
tro inte att dom får extra dagar hemma för att det strular nu.
icke. det kan dom glömma.
härligt att vänta i över 60 dagar för att se sin pojkvän några ynka dagar.
HURRA!
nu har jag städat lägenheten.
as tråkigt var det.
nu ska jag in i duschen för att sen sola en stund.
sen åker jag med sara in till stan, vi ska vara nyttiga som vanligt.
det blir säkert MAX och sen massa prat om thai.
sånt däremot kan göra en på bättre humör.
dagarna i stockholm har varit underbara och välbehövliga.
jag har inte haft så mycket blod i näsan.
så det var skönt för själen och kroppen att läka lite.
gotland är tydligen inte bra.
för nu blöder jag genom näsan igen.
saknar lilla isak gör jag med. jätte mycket.
när man är med honom så tänker man inte på något annat.
han stänger av all längtan, saknad och sorg.
det enda som är säkert är att lilla isak kommer till ön imorgon.
tisdag.
det är barndag - nummer två.
igår blev jag ensam med isak hela eftermiddagen, och han var ett monster.
han skrek konstant och var ledsen, så jag hade panik.
men kvart över tre kom hans mor hem och jag kunde ner och köpa en chokladbit för nerverna.
sedan sprang jag vidare till tatueraren som hade fullt upp mamma, som numera har en
av världens finaste gaddar. ska lägga in bilder på den när jag kommit tillbaka till ön.
halv fem idag är det min tur.
och jag är faktiskt liiite nervös.
för övrigt är det sista natten i stockholm.
imorgon åker jag tillbaka mot ön igen, och på torsdag kommer rasmus.
äntligen kommer min kärlek hem en stund.
isak har precis somnat efter några timmars bus.
idag är han världens gulligaste, som han oftast är.
och helt kass på barn är jag tydligen inte.
nu måste jag springa till pendeln.
önska mig lycka till!
stockholm dag 3.
jockes första ord till oss idag var:
- fy faan, ni ser ut att vara helt slutkörda.
inte så konstigt att jag gjorde det, mamma sov åtminstone inatt.
tror hela stockholm hörde henne.
och hur bra går det att sova då tror ni.
jag ville egentligen bara kväva henne med kudden, men eftersom
hon är världens bästa mamma när hon är vaken så kunde jag inte det.
jag gjorde förmodligen världens kap på hemtex idag.
äntligen fick jag mitt efterlängtade king size täcke.
ett duntäcke som reglerar värme efter din kroppsvärme.
det hade kostat 2000 kr, men jag betalade endast 399kr.
sen tog vi oss till IKEA där jag köpte svarta sängkläder till mig och rasmus.
sängen kommer bli hur mysig som helst.
nu är det faktiskt bra tre dagar kvar utan rasmus.
och såklart så har mamma inte pissat ner hotellrummet, och vi har inte varit fulla.
men det hade varit ganska underhållande.
jag börjar faktiskt känna mig aningen bättre från min förkylning jag dragits med i 7 veckor.
shopping kan tydligen läka kroppen för en stund.
det blir mamma-prov dom närmaste dagarna med start 07.30 imorgon.
vi ska ta hand om isak.
världens gosigaste unge som älskar att pussas och bli jagad av lejonet (mig).
tyvärr är jag ganska osmidig, väger en del och har nu blåmärken på knäna efter 100 varv på alla fyra runt
bordet.
vi är ingen familj längre. vi var en trio som hade klarat det mesta.
lördag.
kampen att bränna pengar har fortsatt idag.
måste säga att jag är lite stolt över mig själv.
jag hänger tillbaka plagg som känns sådär.
och köper endast det som känns perfekt.
imorgon ska vi ta oss till IKEA.
jag ska köpa svarta sängkläder till mig och rasmus är det tänkt.
jag har lyckats hitta en del plagg, och en del kap på rea.
köpte en klocka idag för 100 släng.
perfekt tycker jag.
nu är vi på ett ställe där det till och med är gratis bodylotion.
och gratis duschgrejer.
roomservice och frukost buffe.
inte dåligt.
vi ramlade även in till en tatuerare i city, så det kan gå.
det är dags att lägga sig under hans händer på måndag.
det kommer nog blir hur bra som helst.
nu ligger jag som en däckad val på hotellrummet.
och varken kan eller vill förflytta mig.
det blir en rockig lördagkväll som vaaanligt.
jag måste ta mig till oslo snart, det är tydligen där det händer.
och där befinner sig mina kära, inklusive duschkompisen.
stockholm.
jaha "jessica", ska du höra av dig eller känns det bättre om jag kommer förbi säveskolan någon dag?
är i stockholm nu.
har busat med isak hela eftermiddagen, jagat honom på alla fyra runt hela lägenheten.
sen har vi varit på stan och jag lyckades hitta en hel del.
imorgon väntar ännu mer shopping, lek med isak och sen ska jag och mamma checka in på hotell.
då ska jag ta en lååång dusch, och sen krypa ner i en skön hotell säng med datorn och godis.
mamma pratade om bio någon kväll, vi får försöka klämma in det.
att jag skriver blogg om mina känslor är för min egen skull.
ingen annans.
vem som väljer att läsa är inte upp till mig, för mig rör det inte.
det hjälper mig för stunden att skriva exakt hur jag känner, eller hur jag tänker.
kommenterar uppskattas, men inte elaka från små ynkliga människor.
som inte har en gnutta respekt i kroppen.
om någon tycker att det finns humor i roberts död så håll det för er själva.
annars kan ni komma fram till mig personligen och säga vad ni vill, så ska jag visa er hur det känns när
man får stryk.
säg vad ni vill om mig, det rör mig inte i ryggen.
men, ni snackar inte ett ont ord om robert, för då har ni korsat linjen.
det finns ingen humor i dödsfall, när unga människor dör som har hela livet framför sig.
det finns folk som verkligen verkligen förtjänar att dö, men dom brukar leva längre än alla andra.
kanske är det dom som suger livet ur dom yngre, dom dör för att andra ska bli äldre.
sex nätter kvar.
...
vad är det som är så kul jessica?
välkommen att ringa mig på 0762190600.
men det är du väl för feg för?
knarka kärlek
imorgon vankas det sista arbetspasset på ett litet tag.
imorgon blir den sjätte dagen i rad med jobb, vilket inte gör mig något.
jag hade säkerligen fortsatt att jobba så om jag inte skulle iväg till sthlm.
men nu ska vi iväg, jag och mamma, för att göra det jag önskade mig i julklapp.
vi ska shoppa.
jag funderar även på att trilla in på en piercingstudio och göra nåt kul.
eller så gör jag nåt ännu roligare i thailand.
vem vet?
och sen kommer rasmus. därför tänker jag inte jobba.
han är bara hemma en snabbis, och då ska vi spendera tid.
jag ska knarka kärlek.
idag är det även exakt 7 månader sedan då jag satt som
en förstenad människa utan själ hemma på verandan.
jag kommer inte ens ihåg vad vi gjorde, sa eller vad som hände just den kvällen.
ändå är inte den 20:e en jobbigare dag än andra, lite lättare kanske.
det känns som att du ger mig styrka, värme och livslust.
själen jag lämnade hos dig inne i visby har bundit fast dig vid mig
i en evighets cirkel. vi släpper aldrig varandra.
jag tror också att när vi ses igen, så är jag lika ung som när vi sågs sist.
vi kommer ta vid där vi slöt. så tror jag.
däremot ser jag inte fram emot sommaren.
på något sätt tror jag att den kan bli lika jobbig känslomässigt som förra.
fast på ett plan vi inte utforskat ännu.
jag älskar dig för evigt.
jag önskar du kunde skratta mig i örat så att det känns som att hjärtat ska stanna.
gör nånting så att jag känner mitt hjärtas slag.
det är just det som skiljer oss åt, det enda vissa dagar.
att mitt hjärta, faktiskt ännu slår.
jag önskar du vore här.
tisdag.
egentligen skulle jag ha jobbat 12.45-21.30 i rone gruppen idag.
men halv tio ringer resursen med lite panik.
klinte behövde personal ikväll, och det gick inte att lösa.
så istället arbetar jag kväll i klinte, och fick även en tur imorgon till klockan fyra.
efter mötet imorse så kunde jag därför ut och gå min vanliga långpromenad.
och sedan hittade jag mitt pass.
såsom jag har letat efter det, varit uppe på vinden hemma i ronehamn och gått igenom
kartonger fyra-fem gånger.
men som sagt, man får skämmas varje dag för att man är trög, passet har legat i burgsvik hela tiden.
jag har faktiskt letat där med, men inte på rätt ställe. tydligen.
så nu är passet upphittat och igår betalade vi även thailand resan.
gittan avslöjade att det vimlade av vårklänningar i sthlm.
så nu kliar det i shoppingbenen..
det ska bli kul att åka upp, lämna gotland för en stund och träffa moster och isak.
som vanligt när man är i sthlm så är det fullspäckat schema, men det ordnar sig.
och snart snart snart, kommer rasmus.
hjärnan så långt upp i röven
Postat av: undrAR
dennis jacobsson?
kommentar till mitt inlägg: alla känslor på samma gång.
väldigt klyftig människa som ni förstår.
det som är kul är att man kan kolla ip adressen, och att man har folk omkring en
som vet vad dom pysslar med. oliver.
det som däremot kan reta mig, är idioter som har hjärnan så långt upp i röven att dom
inte kan eller vågar skriva sina riktiga namn när dom kommenterar.
har man inte stake nog att stå för det man säger så säg då inget alls.
det ska bli intressant att veta vem denna människa är.
som verkar tro att det var dennis som körde ihjäl min lillebror.
sen att dennis är närmare två meter lång, känt robert hela livet och att dom var som bröder
verkar inte denna idiot tagit någon notis om.
jag blir så jävla irriterad helt enkelt.
jag hatar fega människor.
oliver sa att jag skulle ge honom 30 minuter, sen skulle han ha lirkat fram adress.
suveränt.
en annan sak som slog mig häromdagen.
om jag hade ringt robert 45 min senare den natten så hade jag fått
veta vem den äckliga jäveln var som körde bilen.
45 minuter.
pratade precis med rasmus.
om 10 dagar är han hemma och ligger bredvid mig här intill.
hur gött kommer inte det att vara!
och ni som grinar över att ni inte träffar era kärlekar på några dagar.
kom igen när ni inte sett varandra på 7,5 vecka.
wake up call från helvetet
alla har inte någon som är så vacker som du.
alla har inte någon som väntar på en, som är som du.
för ingen annan är som du.
och robert, jag längtar efter dig med.
i mina drömmar är du allt annat än död.
du är varm, levande, du skrattar och kramar mig.
drömmar blir tyvärr som mardrömmar, för när jag vaknar är allt grått.
drömmarna är fulla av liv, färger, solen är varm, gräset är grönt.
men när jag slår upp ögonen är allt grått.
grått kallt och trist.
det är då man vänder på sig i sängen, och försöker hitta tillbaka till drömmen..
in i drömmarnas värld där vi är tillsammans.
närmare än så kommer jag inte.
det är som att någon kramar åt hjärtat på en, det gör ont.
folk pratar om smärta, den smärta jag har, det är vad man kan kalla riktigt smärta.
och jag lovar dig, jag är inte arg på dig.
du har inte gjort något fel. däremot den äckliga människan som körde bilen.
om jag så ska dö med honom i fallet så ska han bort.
den dagen jag slår upp ögonen, och möts av ditt leeende.
och när det leendet inte försvinner, du tar min hand och du är varm.
du släpper inte.
då är vi tillsammans. då ska inte jag vidare något mer.
vissa dagar vill jag att det ska bli nu, jag kan be dig att bara hämta mig.
för ibland spelar ingenting någon roll, bara jag kan få komma till dig.
då blir jag lycklig.
allt det här är bara teater.
lönlöst teaterspelande som tar mer energi, det finns inget som ger.
för du är borta.
men hur mycket jag än ber dig att hämta mig så gör du det inte.
däremot stoppar du tårarna, dom slutar rinna och allt blir varmt.
det är som att du kramar mig, torkar tårarna.
du finns där, jag vet det. jag känner ju dig.
men bara när det är riktigt riktigt jobbigt.
när jag inte ser någon utväg överhuvudtaget.
skulle jag springa med bestämda steg mot kanten på världens högsta berg så skulle du stoppa mig.
du skulle stå som en vägg precis vid kanten.
att dom tankarna ligger så nära till hands är skrämmande.
för det är en farligt lätt och enkel utväg.
som inte är ok.
min verklighet, som tidigare bara varit en mardröm, som händer andra men aldrig mig.
jag fick bokstavligen talat ett riktigt jävla wake up call.
min andra verklighet, rasmus, det finns ingen annan som är som honom heller.
jag har haft tur ändå, jag har fått tagit del av dom två finaste killarna i hela världen.
det är inte alla som får.
mitt tålamod har tagit slut.
får jag höra mer skit snack från vissa munnar så ska jag sy igen truten på er.
jag sväljer inget mer.
och ni som vet, för jag vet att ni vet, det är dags att börja snacka.
jag viker mig inte, innan jag dör ska någon få sota.
så välj själv.
torsdag.
sitter vid dennis dator just nu.
han sa faktiskt att det var ok.
tjockis putte ligger i sängen bakom.
stänger jag ögonen en sekund så skulle man kunna tro att det var 1 år tillbaka.
fast då i vårt hus i rone, med katt och bror bakom mig.
som alltid.
det är en mardröm att öppna ögonen igen, så jag stänger dem inte.
inte ikväll.
rasmus har räknat timmarna som är kvar.
om vi ser på det stora hela så är det 13 dagar kvar.
det är ju faktiskt ingenting, om man jämför 7-8 veckor?
åhh det ska bli så jäkla underbart att få hem honom.
huvudvärk idag igen.
blod har jag fortfarande i näsan, men det var ju normalt?
ser fram emot stockholm nästa vecka.
två nätter på hotell.
mys med moster och isak.
och såklart, inhandling av lite nya kläder.
behövligt.
nu ska jag fixa varm oboy, och innan jag åker hem till rasmus säng senare ska jag till robert.
mörkrädd som en gris är jag.
men ikväll ska jag sitta där tills han ber mig gå.
storebror.
jag fick frågan igår om jag möjligtvis hade lust att vara barnvakt åt isak
en längre tid i februari.
och självklart har jag det, men då måste jag hitta ett extra jobb i stockholm
under en kortare period.
och anna, som ibland bara gör saker som känns rätt sökte jobb igår kväll.
och idag ringde ett företag som säljer ppm fonder.
och frågade om jag kunde komma på onsdag för utbildning.
jag fattade ingenting så jag svarade att jaaavisst.
så då kan jag vara barnvakt på dagarna och jobba kvällar och helger.
gosa med en tjock lite unge dagarna igenom och samtidigt tjäna lite kulor på kvällar och helger.
tiden lär rusa iväg, jag åker till thai, kommer hem och sen kommer rasmus ganska snabbt efter det.
men som vanligt så får jag alltid lite ångest när något väntar, nytt jobb..
men man måste ha pengar, och eftersom det är torka på gotland så får man söka sig bort för en stund.
även fast det egentligen inte är det jag vill.
jag saknar verkligen robert.
det känns som att han klivit in i rollen som storebror.
jag klarade inte av att ta hand om honom, nu är det han som tar hand om mig.
eller han försöker.
smärtan och sorgen jag har är tung att bära, och säkerligen tung för honom att se på.
men imorgon ska jag sätta på mig massa vinterkläder och sen sätta mig antingen vid graven eller olycksplatsen.
prata högt med honom och be honom göra något.
och där tänker jag sitta, tills han ber mig att gå därifrån.
så många timmar jag och therese tillbringade tillsammans i den där dungan varje natt.
vi satt där, helt tysta, tills vi började känna att det var dags att gå.
natten innan begravningen la jag mig där runt två på natten, och låg precis där robert hade legat, tills mamma och therese hämtade mig. jag kunde inte ta mig därifrån själv.
alla känslor på samma gång
dagens inlägg är allt annat än lyckligt, så ni som inte vill läsa, gör inte det.
när en annan människa detaljerat kan beskriva min lillebror, med hjälp av ett fotografi och hans parfym, så är det ganska häftigt. så häftigt att nackhåren faktiskt reser sig.
den här människan kunde säga vad robert visade honom, vad robert hälsade till oss som är kvar.
saker som stämmer. även fast den här människan inte vet någonting om oss, vilka vi är, vem robert var, hur han var eller hur han dog.
tror ni på medium?
jag gjorde det inte förut . nu gör jag det.
det har hänt att poliser tagit hjälp av medium för att lösa mordfall och liknande.
så varför skulle det vara så otroligt att det dom säger är sant?
man märker när det är skitsnack. vårat medium visste vad han snackade om.
ni får tro vad ni vill. som medium kan man säkert träffa rätt via tur ibland, men inte alltihop.
jag och roberts vänner har redan från dag 1 sagt att han inte har kört bilen.
vi står ännu fast vid det.
robert är och var en bättre människa än alla er andra. så är det bara.
den jäveln som lämnade min bror att dö. han ska inte få dö, däremot ska han få lida i alla jävla evighet.
han ska förmodligen vara glad om polisen får tag i honom innan alla andra får det.
men om man har sett på polisens tidigare utförda arbeten, eller försök till arbeten, så är dom kanske inte så mycket att vara rädda för.
däremot är faktiskt roberts vänner det, och jag kan säga att jag inte tänker
spara på något om jag får ett namn på människan.
jag blir så förbannad.
även om man blir glad över att få hälsningar från robert, så blir allt så påtagligt.
och ni som inte tror på andar och medium, eller liv efter döden kan sluta läsa min blogg.
för då sitter ni förmodligen med ett litet flin på läpparna.
han saknar sin familj, mig och mamma. våran närhet.
och fy faaan vad jag saknar honom.
och hon JESSICA! som så jävla gulligt uttalade sig genom arslet den dagen robert dog.
att det var rätt åt honom, tur att han körde ihjäl sig själv och ingen annan.
det är synd att man inte vet hur såna idioter ser ut, eller tur kanske.
folk ska lära sig när det är dags att knipa käften, när ni inte har med saker att göra.
kan underrätta dig om, om du nu hittar in till den här bloggen, att du är så jävla korkad.
det är faktiskt ganska synd om dig.
och du kommer känna dig så äckligt dum när sanningen kommer fram.
jag ger mig inte.
folk får tycka vad dom vill, att man blivit totalt dum i huvudet.
det rör mig inte i ryggen.
jag vet vilka som står bakom mig i det här, och det är det ENDA som betyder något.
det är mycket man inte trodde på innan som man nu tror på.
inte förrän man får gå igenom något liknande så förstår man det här med liv och död.
mörkhårig kille, lite kraftigt byggd, 170-175cm lång, hade antingen glasögon eller solglasögon denna kväll, van förare med traktorer och stora maskiner, våghalsig. och denna natt, med robert i baksätet.
vem är han?
jag hoppas att snacket sätter igång, så att du din jävel kan börja be för ditt liv.
torka.
bloggtorka.
måste sova.
ska upp tidigt imorgon för att gå lååångpromenad.
saknar tjejerna i norge.
du är inte odödlig.
jag tycker faktisk helt ärligt att jag är värd en resa till thailand.
förra året var jag inte det.
då var jag en känslomässigt störd människa, som levde för stunden, singel och helnöjd.
vissa saker ska man bara tydligen gå igenom.
man får lov att vara förvirrad ett tag.
det är ok att vara totalt utflippad ett tag.
jag tycker väl personligen att jag blivit lugnare och liter mer stabil som person efter att robert dog.
man kommer till insikt med mycket, med vad som egentligen betyder något.
dina vänner som ger dig lika mycket energi som du ger dem, ska du hålla nära.
resten, håll dem på avstånd.
2009 var ett, vad ska vi kalla det, ett hektiskt år.
rivstart vid nyår med känslor hit och dit.
jobba röven av sig för att komma till thailand och leva livet.
för det gjorde jag. fullt ut.
och i asien hände det grejer.
rasmus var faktiskt med i huvudet ganska mycket hela tiden.
jag kom hem. började jobba igen.
såg fram emot en sommar i burgsvik med massor av fest och vänner.
vad händer?
allt går åt ett heeelt annat håll än planerat.
och än idag undrar jag varför.
jag tycker fortfarande att det hade varit bättre om det var jag.
jag har hunnit med mer än robert.
min lilla skit unge som började brås på sin syster en aning.
flera gånger har jag varit på väg att klippa körkortet.
i ren protest för att jag visste hur mycket robert längtade, men inte fick chansen.
i somras, jag tror det var patrik som sa: det är ok att bete sig som en idiot nu.
mamma 2, rosa sa det också. det är ok att slå sönder allt och skrika hur mycket man vill.
har jag gjort det?
nej, inte ännu. det kommer nog.
tror ni inte det?
hata mig inte då, försök se mellan fingrarna och låt det passera.
däremot blir jag alltid ledsen när jag dricker, därför vill jag inte göra det längre.
man vill inte vara den där lipsillen när man egentligen ska ha roligt.
allt som har hänt innan robert dog är så otroligt dimmigt.
det känns inte alls som att jag har haft ett finger med i någonting alls.
det är en helt annan anna som sitter här idag.
tänk vad fort det kan gå.
vi som förlorat någon som är nära, vi vet det.
livet är inte så långt som man trodde innan.
och man är inte i närheten av så odödlig man trodde när man stod med studenmössan på
sned och hela livet framför sig.
livet är här och nu, inte då och inte sen.
men just nu, har jag klivit åt sidan och ser på när livet rullar vidare.
jag kliver på livets bana igen om 15 dagar ungefär.
om den smärta, ilska, sorg och tomhet jag har inombords skulle visa sig på mitt yttre, så skulle jag ungefär se ut såhär:
hade det varit lättare att förstå, om detta var den anna ni mötte?
hade det varit lättare att förstå varför det inte känns lättare?
folk tatuerar oftast in citat som: carpe diem. fånga dagen.
den text jag skulle ha är: Memento te mortalem esse. minns att du är dödlig.
glöm inte bort att även du ska dö.
dags att börja promenera.
tackar för att håret äntligen börjar bli anständigt igen.
till sommaren kommer det att vara lååångt och tjusigt.
idag har jag varit på besök vid gittan.
vi gick promenad och sen hjälpte hon mig med paketet jag ska skicka.
hennes paket har ännu inte kommit fram, trots att hon skickade iväg det den 15 dec.
alltså snart en månad sen.
jag ska därför hota posten nu när jag ska skicka mitt.
shabblar dom bort mitt paket så blir det straff. klåpare.
imorgon ska jag gå promenad igen.
med mig själv och min älskade ipod.
ibland när jag är nere på ronehamn får jag stor lust att bara
trycka gasen i botten och svänga av där robert dog.
köra rakt in i "träden" som är lika tjocka som min handled ungefär.
sen ska jag backa tillbaka.
och göra samma sak igen.
ända tills skiten är så pass förstörd så att dom kan rycka bort träden.
jag vill helt enkelt inte se skiten.
det är inte möjligt att han kunde ha dött där.
så någon dag ska jag göra så.
förstöra skiten. annars hoppas jag på en torr sommar så att jag kan bränna upp det.
jag hoppas även på lite jobb i veckan.
helgen den 22:a åker jag till sthlm och stannar där ett tag.
gotland bjuder inte på särskilt mycket just nu.
och nu ska jag inte dricka förrän jag åker till thailand.
så då kan jag hänga i sthlm och umgås med moster och isak.
något jag också borde göra är att åka till robert.
även fast det känns som att hjärtat går i tusen miljoner bitar.
och det enda jag vill göra är att lägga mig bredvid, stänga ögonen och inte vakna.
inte förrän det är han som väcker mig..
så måste jag åka dit. ta mig i kragen helt enkelt.
men hur lätt är det?
kanske därför jag drar mig för att gå dit, och när jag är där, är det nästan som att jag bara går förbi.
rädd för att stanna till.
rädd för att förstå.
rädd för att jag vet att desto längre jag stannar, desto mindre vill jag gå därifrån.
lämna honom.
vända ryggen till och åka hem.
jag är rädd för den känslan som kommer när jag känner att jag inte kan gå.
vad ska jag göra? jag har ingen lust.
det är som att leva i sin egen lilla bubbla, och alltid stå inför val.
ni vet en korsning, med x-antal vägar att välja mellan.
du vet att du måste gå igenom den mittersta, jobbigaste, mörkaste vägen för att komma igenom.
men du har helt enkelt ingen lust.
då sätter man sig i mitten och väntar på att lusten kommer eller
att den personen du väntar på ska komma och hämta dig.
jag vet inte om ni fattar hur jag menar.
skräckfilm, allt är svartvitt. träden döda och solen borta.
och där sitter du, mitt i en väg.
svart svart svart.
du kan välja små ljusa vägar som finns bredvid.
vänner. mamma. pojkvän. bra dagar ni vet.
dom funkar som genvägar genom dagarna.
när dom är borta finner du dig själv sittandes framför vägskälen lika förbannat.
och det är för att ingen annan kan hjälpa dig. det finns inga genvägar.
det är inte meningen att vänner och pojkvän ska dra dig igenom allt helvete.
man måste gå själv.
jag som alltid velat klara mig själv.
"kan själv" var väl bland det första jag kunde säga.
jag tycker verkligen att jag har försökt.
men det går ju inte framåt.
själen känns död.
jag kan inte själv längre.
eller så vill jag helt enkelt inte.
jag tror heller inte att min jobbigaste väg har något slut.
möjligen har solen lättare att komma igenom efter ett tag.
men jag sitter ännu utanför, jag har inte börjat gå ännu.
två ensamma söndagar kvar efter denna.
sen är jag inte ensam längre. då kommer min snygging hem en liten stund.
och då är det inget annat som existerar.
vi ser tillbaka
2006 var det sist jag och sara reste.
då överraskade hon mig i turkiet efter att mamma och robert hade åkt hem.
och det gick ju bra.
men mamma är nervös nu.
men det är inga problem.
2006 var ett bra år.
jag, mamma och robert åkte till turkiet på familjetripp.
vi hade mysigt. inte kunde man någonsin föreställa sig att
livet skulle se ut såhär knappt fyra år senare.
igår var jag och sara på 20-årsfest.
lilla tove har blivit stor.
kvart i fyra imorse vinglade vi hemåt på toppen humör.
behöver jag säga att vårat lag vann tävlingen?
the good times
thailand resan är bokad.
det ska bli helt sjukt underbart att få ligga på phi phis stränder igen.
njuta i solen varenda dag. jag ska tvinga upp sara har vi bestämt.
men jag vet hur arg hon kommer vara, så jag kanske inte tvingar henne varje dag.
jag ska åtminstone steka i solen så mycket det bara går!
dricka buckets och kanske paddla kajak?
det kommer vara tomt utan dom andra tjejerna, jenny och jag som varenda kväll
satt och drack öl till solnedgången. den är för övrigt sjukt fin.
vi däremot, var inte så speciellt tjusiga.
så nu måste jag göra en kraft ansträngning till och leta efter passet.
någonstans ligger det, risken är bara att det slutar att vara giltigt snart.
det enda jag egentligen inte har till resan är solglasögon.
vilket är det första jag ska införskaffa när jag sätter min fot på phi phi.
och kanske ett pass förstås..
så den 3:e mars bär det av i 19 dagar.
när jag kommer hem efter resan är det inte länge kvar tills rasmus kommer hem på sin andra
permis. efter den så väntar bara fem veckor, sen är han min på heltid!
underbart.
plus att tjejerna från norge börjar närma sig hemfärd, lite smått åtminstone.
imorgon fredag, är det 19 dagar kvar.
nitton jävla dagar tills jag äntligen får träffa min andra halva igen.
jag har faktiskt ganska mycket att göra innan dess.
hoppas på lite jobb.
stockholm med shopping och barnvakt.
försöka ta mig i kragen och kanske sola och börja gå promenader?
en sak i taget nu.
vi börjar med att skaffa oss en redig fylla med sara imorgonkväll.
och vi ska i n t e ut på krogen.
på lördag SKA jag ut på promenad i burgsvik, och sen pizza med mamma.
mitt mål att kanske försöka skänka bort något kilo verkar ha halkat ner på måste-göra-listan.
vi börjar med det på söndag, eller nej måndag.
det blir dock inget fullmoon i år.
lika bra är väl det?
jag har inte råd att få mobilen stulen.
tappa 6000 baht.
eller kropp för att ramla ner med huvudet före i stentrappor.
helt otroligt att jag klarade mig undan med en liten blåklocka och blåmärken.
robert som var så orolig för mig förra gången jag åkte.
om han bara visste allt som hände!
då skulle han binda fast mig någonstans och aldrig släppt loss mig.
man kan inte alltid vara bäst, men alltid värst.
men det var då. tjejen som rockade loss i asien är borta sen länge.
hon fanns på den gamla goda tiden.
24.
ibland måste jag liksom läsa orden:
..den 20:e juni 2009 dog robert i en hemsk olycka som vi aldrig glömmer.
det är fel att använda uttrycket komma ihåg, eller påminna mig själv om att det faktiskt hände.
men jag använder det ändå. jag måste påminna mig själv om att det är verklighet.
för det känns så overkligt.
jag saknar robert så otroligt mycket, och ingen dag är den andra lik.
man måste ta en dag i taget. jag har svårt för det.
kanske därför det inte går så bra.
men när läkaren sitter framför mig och säger:
- vad i ditt liv kan det vara som gör att det trasslar till sig?
då måste jag vara tyst ett par sekunder för att inte säga det jag tänker.
- är du så jävla dum som du ser ut att vara.
han var ändå den läkare som tog emot mig och mamma två dagar efter olyckan.
och sen har han mage att fråga vad som kan vara problemet i mitt liv?
nu jag ska fortsätta se folk göra bort sig i paradise hotel. det är faktiskt ganska underhållande.
och så ska jag fortsätta andas genom munnen och blöda genom näsan.
det var tydligen normalt enligt läkaren.
24 dagar kvar.
hon ska bara vara
kan inte förstå att läkare utan att blinka väljer att skriva ut antidepressiva tabletter
till en 21-åring. som att det skulle vara bra att börja pilla med sånt?
när jag inte ens bett om det. jag gick till läkare för att bli kvitt en envis förkylning som hindrar mitt arbete.
men istället blir jag hemskickad med en burk nya sömntabletter och antidepressiva tabletter.
förkylningen får jag dras med. vem som ska betala mina räkningar kunde han inte svara på.
jag är dock jäkligt negativ till det här med tabletterna.
jag vill inte vara ett kolli när rasmus kommer hem, en känslomässigt flack människa.
nej tack.
biverkningarna kunde inte bjuda på annat.
så istället ska jag verkligen försöka koppla av ett par dagar.
se på film.
gå promenader med musik i öronen.
och bara vara.
tjejerna har flyttat.
det känns tungt.
så nu måste jag snart ta mig till oslo.
jenny har en extra stor säng, inte till hemsläp, utan till mig så vi kan mysa lite.
försöker se fram emot stockholmsresan som väntar.
har lagt undan pengar till shopping!
det var just det jag önskade mig i julklapp, en shopping resa till sthlm.
inhandla massa nytt och fräscht!
plus att jag ska vara barnvakt för Isak, bara det kan lätta lite på allt annat.
eftersom jag inte fått pussa rasmus på länge så får jag pussa på isak istället.
robert.
sex månaders sedan jag slängde ner blommor i din grav.
sex månaders sedan jag inte trodde att jag kunde gå därifrån.
helst ville jag nog hoppa i själv och följa med.
nu går inte det.
istället firar jag även 6 månader med rasmus.
du hade gillat honom lika mycket idag som när du var liten.
jag lovar att han gör din storasyster glad.
puss älskling <3 jag glömmer dig aldrig. det vet du.
jag älskar den här bilden.
det är fritt fram att börja skrämma mig nu, bara så att du vet det.
6 månader.
grattis till mig och Rasmus som firar 6 månader idag.
det känns som att jag har haft honom hela livet, allt är så naturligt.
gittan berättade att vi faktiskt brukade leka på stranden när vi var små.
robert älskade rasmus, det har mamma berättat för längesen.
och vem älskar inte honom?
6 månader sedan vi begravde robert.
livet innan han dog kommer jag knappt ihåg.
jag dog också, känns det som.
det är som att det inte räknas. för allt ändrades.
men jag saknar honom bara mer och mer för varje dag.
jag fattar inte att livet går vidare.
alla säger ju så, livet går vidare.
läste i tidningen för några veckor sedan, människor som förlorade
sina nära och kära i tsunamin.
-livet går inte vidare.
men livet går vidare, det rinner iväg.
men det innebär dock inte att du lever det. jag har sagt det förut, och jag säger det ännu.
det är skillnad.
och dom menar nog som jag.
puss älskling.
godnatt för natten. igen.
sov en stund till. vaknade.
och nu ska jag försöka somna för natten.
tar en imovane så sover jag väl hela dagen imorgon med.
tänk om det är svinkoppor jag har i snoken?
ska faktiskt boka läkartid på måndag.
godnatt.
lördag.
det är något skit i kroppen som aldrig bryter ut.
näsan har varit sjuk ända sedan rasmus åkte.
just nu är jag så täppt att jag inte ens kan lukta på hans parfym.
jag vaknade flera gånger inatt av att jag var dödstörstig och badade i svett.
drömde helt sjuka drömmar/mardrömmar.
mycket handlade om robert.
lever, lever inte.
har mått illa sen jag vaknade och känner mig så otroligt trött.
trött trött trött.
förut kunde jag inte sova alls, behövde inte sova alls.
nu kan jag inte sova tillräckligt. men jag blir inte piggare för det.
jag skulle se harry p ikväll.
jag sov istället.
imorgonkväll jobbar jag, och likaså på måndag morgon.
sen återgår jag till att vara timvikarie igen.
det är både positivt och negativt.
mest positivt för mig just nu tror jag.
i slutet av nästa vecka ska jag skicka iväg paket till rasmus.
det är faktiskt lite smått och gott i det. jag tror han kommer skratta.
eller jag hoppas det.
imorgon är det 25 dagar kvar.
lite lättare
rasmus ringde förut.
sjukt vad mycket det gör att höra den mannens röst.
det är som syre.
nu känns starten på 2010 en aningen lättare.
jag har åtminstone något att se fram emot.
om man bortser från allt annat.
27 dagar.
nedräkningen har officiellt startat.
och förresten är det inte konstigt att det blev rekord-sms-fest.
jag fick 10 likadana sms inatt av rasmus, även fast han bara skickade en gång.
och han i sin tur fick 12 likadana sms av mig, jag skickade dock tre gånger.
i ren frustration att det inte gick första och andra gången så försökte jag igen.
och det gick. tolv gånger om tydligen.
ska åka till robert nu någon dag.
och bara vara där en stund.
010110
just i detta nu så tror jag inte alls på ett gott nytt år.
det har inte börjat med något gott åtminstone.
så det känns lite som att det kommer fortsätta så.
iallafall idag.
kanske känns bättre imorgon.
nyårsafton igår.
exakt ett år sedan på tolvslaget sprang jag fram till lillebror.
tvingade till mig lite kramar.
så igår på tolvslaget var det tomt.
och trist.
speciellt utan rasmus.
och jag kan verkligen hata honom för att han inte är här.
jävla afghanistan.
nu menar jag inte hata som i HATA. ni fattar hur jag menar.
jag saknar honom så att jag kan gå sönder idag.
inget positivt och roligt med det kan jag säga.
födelsedag-jul-nyårsafton. allt utan rasmus och robert.
och vem ska jag skylla på och skrika på för att ingen är här?
ingen.
jag kan inte skylla på någon.
rasmus kommer åtminstone hem igen.
fast det känns så långt bort.
sjukt långt bort.
jag vill att han ska vara hemma nu nu nu nu nu.
så att jag kan få krypa ner bredvid honom i sängen och bara vara.
jag skulle inte röra mig idag.
bara ligga där. på hans axel och känna att jag är på rätt plats.
idag längtar jag så mycket att jag mår illa.
