l e j o n h j ä r t a

jag tycker faktisk helt ärligt att jag är värd en resa till thailand.
förra året var jag inte det.
då var jag en känslomässigt störd människa, som levde för stunden, singel och helnöjd.
vissa saker ska man bara tydligen gå igenom.
man får lov att vara förvirrad ett tag.
det är ok att vara totalt utflippad ett tag.
jag tycker väl personligen att jag blivit lugnare och liter mer stabil som person efter att robert dog.
man kommer till insikt med mycket, med vad som egentligen betyder något.
dina vänner som ger dig lika mycket energi som du ger dem, ska du hålla nära.
resten, håll dem på avstånd.

2009 var ett, vad ska vi kalla det, ett hektiskt år.
rivstart vid nyår med känslor hit och dit.
jobba röven av sig för att komma till thailand och leva livet.
för det gjorde jag. fullt ut.
och i asien hände det grejer.
rasmus var faktiskt med i huvudet ganska mycket hela tiden.
jag kom hem. började jobba igen.
såg fram emot en sommar i burgsvik med massor av fest och vänner.
vad händer?
allt går åt ett heeelt annat håll än planerat.
och än idag undrar jag varför.
jag tycker fortfarande att det hade varit bättre om det var jag.
jag har hunnit med mer än robert.
min lilla skit unge som började brås på sin syster en aning.
flera gånger har jag varit på väg att klippa körkortet.
i ren protest för att jag visste hur mycket robert längtade, men inte fick chansen.

i somras, jag tror det var patrik som sa: det är ok att bete sig som en idiot nu.
mamma 2, rosa sa det också. det är ok att slå sönder allt och skrika hur mycket man vill.
har jag gjort det?
nej, inte ännu. det kommer nog.
tror ni inte det?
hata mig inte då, försök se mellan fingrarna och låt det passera.
däremot blir jag alltid ledsen när jag dricker, därför vill jag inte göra det längre.
man vill inte vara den där lipsillen när man egentligen ska ha roligt.

allt som har hänt innan robert dog är så otroligt dimmigt.
det känns inte alls som att jag har haft ett finger med i någonting alls.
det är en helt annan anna som sitter här idag.
tänk vad fort det kan gå.
vi som förlorat någon som är nära, vi vet det.
livet är inte så långt som man trodde innan.
och man är inte i närheten av så odödlig man trodde när man stod med studenmössan på
sned och hela livet framför sig.
livet är här och nu, inte då och inte sen.
men just nu, har jag klivit åt sidan och ser på när livet rullar vidare.

jag kliver på livets bana igen om 15 dagar ungefär.

om den smärta, ilska, sorg och tomhet jag har inombords skulle visa sig på mitt yttre, så skulle jag ungefär se ut såhär:






hade det varit lättare att förstå, om detta var den anna ni mötte?
hade det varit lättare att förstå varför det inte känns lättare?



folk tatuerar oftast in citat som: carpe diem. fånga dagen.
den text jag skulle ha är:  Memento te mortalem esse.  minns att du är dödlig.
glöm inte bort att även du ska dö.