l e j o n h j ä r t a

varför tror man att problemen försvinner om man håller tyst om det.
att alla känslor ska hamna rätt igen om man helt enkelt bara förtränger det.
det fungerar inte så, inget försvinner, inget blir rätt..
så idag har jag pratat med mamma, berättat hur min värld känns för tillfället
och hur det har sett ut dom senaste veckorna.
fattar inte att det ska vara så svårt att erkänna sina svackor.
men allt känns så otroligt tungt.
jag vill inte gå upp på morgonen, men jag vill heller inte ligga kvar.
jag är inte hungrig, men äter ändå.
vill inte gå till skolan, men försöker ta mig dit ändå, för jag vill ändå inte vara hemma.
jag vill inte sitta hemma och ha det tråkigt, men orkar inte hitta på något. för allt är trist.
jag orkar helt enkelt inte engagera mig i nånting.
om ni bara visste hur svårt det är att förklara en sån känsla utan att låta löjlig.
men det värsta är nog att jag väljer att hålla tyst om det, den enda som vet allt
som snurrar i mitt huvud är robert, för honom berättar jag allt.

det känns även konstigt att berätta för någon hur jag känner och tänker när jag inte ens vet själv.
för hur ska jag kunna förklara något som jag inte förstår eller vet.

nu ska jag cykla bort till form och ställa mig på crosstrainern. och där ska jag jobba tills benen inte orkar mer.