...
jag kanske uttryckte mig fel i förra inlägget.
vi ska komma ihåg att sverige inte är i afghanistan för att kriga.
utan för bygga upp samhällen och höja levnadsstandarden.
jag har läst igenom förra inlägget flera gånger och vet inte riktigt om jag fick fram min poäng.
"någon" i polisuniform bestämde sig för att helt enkelt skjuta ihjäl två svenskar och en tolk.
jävla idiot.
han hade till och med kanske samarbetat med svenskarna tidigare.
vad jag kan förstå är ännu allt lite luddigt.
förrädare.
vem kan man lita på?
ingen förutom sig själv tydligen.
även om sverige inte har som mål att kriga så är vi fortfarande i ett krigshärjat land.
med ett folk som har en helt annan syn på människan och livet.
du är inte värd ett skit.
alla tänker naturligtvis inte likadant, men det går inte att undgå att dom ser annorlunda på saker.
jag fattar inte deras tankesätt, varför vill dom inte ha skolor, affärer, en trygg omgivning?
är det bättre att medvetet göra livet till ett helvete för andra, döda och förstöra tillvaron.
jag måste säga att jag på något sätt har lagt min tillit på henrik, rasmus kapten.
jag har ändå aldrig pratat med honom, även fast jag hade en hel del på hjärtat att säga till honom
för några månader sedan.
henrik får mig att tro att allt kommer gå bra för deras gäng.
jag lyssnade på honom när det var anhörigträff i höstas, han verkade vara en man med pondus.
även ärlig, respektingivande, intelligent och han bryr sig verkligen om sina killar.
men sån är jag, jag ser ut en syndabock ifall det går snett.
den lotten har fallit på honom, han har handplockat rasmus.
se nu till att inget händer.
jag hade önskat att jag var utbildad sjuksköterska.
då hade jag sökt tjänst i afghanistan.
följt med rasmus ner dit.
vi hade åtminstone varit tillsammans.
jag hade velat se och uppleva miljön med egna ögon.
jag hade fattat rasmus situation 100 ggr bättre.
än sitta med världens största klump i bröstet, inte veta vad jag ska säga.
och denna jävla oro man alltid har.
jag minns inte hur det känns att vara bekymmerlös.
att känna sig "fri" i själen.
klockan närmar sig 01.30.
inte förvånad. jag kan inte sova.
