l e j o n h j ä r t a

jag gillar inte att sova utan rasmus.
är inte rasmus hemma vill jag gärna sova med antingen jenny eller fannie.
förr älskade jag att sova ensam. jag kunde se fram emot en lördagkväll ensam i sängen
med en påse godis och film.
natten då robert dog sov jag bredvid rasmus, och sen dess har jag inte velat göra något annat.

jag lyssnar på radion genom nätet, låten forever young spelas flitigt.
tankarna går ofrivilligt till robert.
han är för evigt ung.
han kommer alltid vara ung, vacker och full av odödlighet.
jag vill hoppas att när vi ses igen så kommer jag åter att bli ung.
att vi ska ta vid där allt slöt.
jag ska hjälpa honom genom centralen via telefon, vi ska ses dagen efter midsommar.
kramas och byta presenter vi köpt till varandra.
när allt det här spelas upp så kommer jag också vara död, och vi kommer tillsammans att gå vidare.

jag kan känna mig så ensam.
jag sa det till rasmus, att det kommer kännas bättre när jag är vid mamma när han inte är hemma.
men den ensamhet och tomhet kan inte hon fylla.
jag kan sluta söka, för det finns ingen som kan fylla tomheten efter robert.
rasmus ger mig styrka att överhuvudtaget vilja fortsätta, men ibland brister jag även vid honom.
jag som klarar mig själv, jag kan.
jag kan inte jämt. att det ska vara så svårt att bara inse ibland.


det gäller att se det positiva i livet.
jag har världens bästa vänner.
jag har delar av min familj kvar, mamma och släktingar.
kusiner som är som syskon.
jag har världens bästa svärmor.
och såklart, världens vackraste pojkvän, man, älskare, livskamrat. kalla det vad ni vill.
men han är det finaste jag har, och jag släpper honom aldrig.