l e j o n h j ä r t a

jag har ingen lust att prata högt ibland.
jag tänker så mycket, varje dag, för mig själv i mitt lilla huvud att det
känns som att jag pratar hela tiden.
det gör jag inte.
jag kanske uppfattas som ovanligt tyst, på jobbet exempel.
men i mitt huvud pågår en konstant konversation.

jag gillar inte avsked.
det är som att jag utvecklat en slags rädsla för att säga just hejdå.
jag kan börja gråta när jag ser någon ta avsked på film.
eller om någon dör.
jag fixar det helt enkelt inte.

just nu skriver jag ett brev som jag ska skicka ner till rasmus.
hade egentligen bestämt mig för att inte skicka eller skriva något alls.
för jag väntar ännu på det utlovade handskrivna brevet som jag skulle få av honom.
men jag har väl helt enkelt kommit till den gräns då man slutar lyssna på vad folk lovar och sen gör
man det man själv känner för.
punkt slut.


imorgon börjar jag på sudergården.
att gå intro är som att börja skolan igen.
man känner sig som en nolla.