l e j o n h j ä r t a

tro inte att jag glömt vilken dag det är.
tro heller inte att jag någonsin kommer glömma vilken dag hela mitt liv
slöt att snurra åt rätt håll.
dagarna innan just den 20:e så lyckas jag på något sätt alltid dö lite mer.
allting känns extra jobbigt, lite som att gå på nålar.
själen blir trött och det känns alltid lite bättre att plåga sig själv med inre tankar som får
en att må ännu sämre.
fråga mig inte varför det är så.
jag vet inte det själv.
jag är så trött.
trött på allt.
men det vänder igen, om några dagar kanske det känns bättre och lättare med livet.
eller så lätt det kan bli.

jag står fast vid att datum inte har någon betydelse, då min sorg och saknad inte alls
kommer vara mindre eller lättare imorgon eller någon annan dag.
men idag, just idag för 10 månader sedan slöt en del av mitt hjärta att slå.
vi satt stilla som sten och att andas kändes lika tungt som att flytta på ett berg.
det har aldrig blivit lättare att fortsätta utan dig robert, men man måste vänja sig.
vänja sig vid det tunga och jobbiga, för det blir aldrig bra.