l e j o n h j ä r t a

jag gillar inte att erkänna att jag mår dåligt.
jag gillar inte att gråta öppet och jag hatar när folk tycker synd om mig.
men jag har fått ändra mig.
jag gråter öppet och det gör inget.
det går ändå inte att stoppa eller försöka gömma.
och jag erkänner att jag mår dåligt.
förbannat dåligt.

för ca 6 månader sen trodde jag inte alls på kärleken.
äkta kärlek var inget jag trodde existerade.
och det var farligt att bli beroende av någon, tänk om han lämnar en.
nu är jag mer kär än någonsin och helt övertygad om att det är rasmus jag kommer leva med.
jag bara vet att det är så.
utan att överdriva är det han som får mig att leva, att vilja öppna ögonen på morgonen och att andas.
därför gör det så ont när han inte är här.
samtidigt som jag vet att han inte kan vara med mig dygnet runt.
men jag dog med robert.
allt är borta.
men rasmus fyller nånting jag inte kan förklara.
han är min andra halva, men min egna halva som man också ska vårda är död.
jag hittar den inte.

lämnade av rasmus vid flyget tidigare idag.
det tar ungefär en timma sen är jag på botten igen.
och det gör ondare och ondare att slå i botten.
jag vet inte om botten blir hårdare, hålet djupare eller jag som blir skörare.
kan förklara det som att man ligger på botten av en djup brunn, trång och helt svart.
du kommer inte därifrån, du kan skrika hur mycket du vill för ingen hör dig ändå.
allt är svart och luften känns hur tung som helst.
det enda du vill är att vakna och inse att allt är en dum dröm.
men när man öppnar ögonen igen så inser man att man fortfarande är kvar på samma ställe.
det är ingen dröm.

jag är rädd att rasmus en dag ska tröttna.
tröttna på allt som har med mig och mitt liv att göra.
allt mörkt och all gråt.
all ilska och allt jobbigt.
jag kan vara världens mest komplicerade människa.
säger du en sak gör jag gärna en annan.
helst vill jag slippa berätta hur jag känner, jag vill bara att du ska förstå utan förklaring.
sinnesjukt.
men jag vill inte lasta rasmus med mina känslor, att han ska behöva lyssna på sånt han kanske inte vill.

folk tror att det blir bättre med tiden.
att det är på väg att "gå över" nu.
att det är dags att börja jobba och leva.
jag mådde bättre för 1,5 månad sen än vad jag gör i detta nu.
och jag önskar att alla kunde förstå, så att jag slapp förklara.
för jag kan inte förklara på något annat sätt än just detta.

jag kommer inte vakna upp ur den här dvalan förrän rasmus kommer hem på fredag igen.
och tänk vad jobbigt för honom att ha den tyngden på sina axlar.
jag väger faktiskt en del.



 


dom två finaste killarna i världen. jag har haft tur.