veckan från helvetet är över
har varit dålig med update på senaste.
har som vanligt ingen bra ursäkt för det.
det har hänt mycket på två dagar.
eller?
njaa kanske inte ändå.
igår tog jag mig i kragen och åkte hem till mamma.
eller hon sa egentligen såhär:
-du har inte funderat på att komma hem idag?
jag svarar gråtandes som ett barn i telefonen att:
- mjoo det kanske.
- bra, det behöver nog du.
sagt och gjort. och visst behövde jag det.
flyttade hem senare på kvällen från visby.
men anledningen till det är lång.
räcker med att säga att jag inte har en sån speciellt snäll pappa.
tack för det.
jag ska börja gå på samtal inne i visby.
det känns sådär.
är inte mycket för att prata.
tänker mest.
men jag har lovat att ge det ett försök.
för det fungerar inte så bra för mig just nu.
allt går åt fel håll och jag ser ingen mening med nånting.
jag har tydligen diagnosen anpassnings-störning.
tjusigt med diagnos.
vad hade läkarna tagit vägen om dom inte fick sätta diagnos på allt?
läkaren jag fick träffa, en ung kille, var jäkligt bra att snacka med.
han fick tillbaka färgen i mitt ansikte som therese sa.
det kändes bättre.
imorgon kommer rasmus hem.
halv sju landar han imorgonkväll.
då vet ni att jag är lycklig.
träffade även läkaren som dödsförklarade robert idag.
sist jag träffade honom var den 20 juni, jag var skit arg och bad nog honom fara och flyga.
han citerar mig ännu idag berättade han.
han hade aldrig under sina 35 år som läkare träffat någon som rakryggad kunde säga det jag sa den morgonen.
ärligt talat så kommer jag inte ihåg mina ord den dagen, allt är som en dimma och det
enda jag kommer ihåg är mina känslor. som är totalkaos.
-dog han i ambulansen?
-ja.
-gjorde personalen sitt bästa?
-det var vårt bästa team, vi kunde inte skickat någon bättre och dom gjorde allt dom kunde.
- satan. jag som ville ha någon att skylla på.
det vill jag fortfarande.
jag fattar inte att det är sant.
han gick igenom det rättsmedecinska med oss idag.
och varje gång han säger meningen:
..den dagen robert dog.
eller:
robert dog av..
när han eller någon annan säger det är det som att ta mot en smäll.
rakt i ansiktet.
man undrar vilken robert han pratar om.
inte min robert.
för min robert kommer snart hem.
han ringer snart.
det fattar du väl?
jag orkar inte gå in på mina känslor ikväll.
det har varit en jobbig vecka.
den jobbigaste sen jag skulle försöka dra av det vita äckliga jävla skynket från robert.
gick förbi det rummet idag när vi var på akuten.
jag hoppas jag aldrig mer behöver sätta min fot i det rummet.
