l e j o n h j ä r t a

att prata och diskutera om den dagen då robert försvann är något jag skulle kunna göra varje dag.
varje dag få en redogörelse för vad som hände, vad vi gjorde, vad vi sa.
för jag har så svårt att förstå att den dagen faktiskt ägde rum.
om man får höra tillräckligt ofta hur allting gick till så kanske man kan försöka förstå att det faktiskt hände.

jag har börjat fått svårt för att gråta öppet.
jag tycker det är jobbigt.
och jag vill inte ha det medlidande som följer med.
ibland vill man bara ligga i någons famn och gråta och gråta.
i flera timmar.
men oftast är jag ensam när jag är ledsen.
jag gråter inte på mina samtal.
jag gråter inte när mamma och jag är vid graven.
jag gråter inte när vi lyssnar på roberts låtar i bilen.
däremot gråter jag när jag ensam sätter mig ner vid robert.
när jag ensam sitter i bilen och kör.
eller när jag ligger och ser på bilder av honom på datorn.
då gråter jag som ett barn.
men torkar alltid tårarna innan jag går vidare.
jag vet inte hur många gånger jag fått bita mig i läppen och svälja tårarna när
jag klickat in på roberts sida när jag är hos rasmus.
jag vill bara inte att han ska behöva ta itu med det också.
och ibland vill jag bara att han ska ruska om mig och skrika: gråt kvinna!!
så att han kan få trösta mig och se hur ledsen jag är.

när jag säger att jag känner mig ensam så säger alltid mina vänner:
- du har ju mig!
eller
- du har ju oss, du är inte ensam!

och det är heller inte så jag menar när jag säger det.
det är svårt att förklara, men jag känner mig inte ensam fysiskt.
jag har jätte fina vänner, och en stjärna till pojkvän.
men det finns inget eller ingen som kan fylla tomrummet i själen efter min lillebror.
för det är där jag känner mig i ensam, i själen, i hjärtat.
och hur repareras sånt?
jag vet att jag har många omkring mig, som alltid finns där.
men inuti är jag lämnad och ensam.



nu ska jag vidare till jobbet, jag tror att jag lyckats komma på hur man stänger
av hjärnan och känslor.
har även avslutat sjukskrivningen på 50%.
jag vet inte hur försäkringskassan är funtade, men tusen kronor per månad betalar inte mitt liv.
så jag måste kunna arbeta så mycket som jag kan och klarar av.