l e j o n h j ä r t a

dagen började bra.
vaknade med en liten tjock unge i sängen.
så vi mysade lite innan vi gick upp.
sen ringde min kära p.
han talade så fint om för mig hur jävla dum i huvudet jag är.
att jag behöver hjälp.
att det är synd om min pojkvän som har en sån idiot till flickvän.
för mig kan man ju inte leva med.
sånt här har jag hört nu i ca fem år.
enda skillnaden är att jag nu har pojkvän.
är det så konstigt att man ibland blir helt pshyko i huvudet?
skulle inte tro det.
men jag stod på mig och sa precis hur jag kände.
men allt jag tänker och allt jag känner är ju fel fel fel FEL.
kommer alltid vara så, i hans huvud.
jag skulle också vara bitter, om det sista jag sa till min son var:

-ni kan dra åt helvete.

det räcker inte med bitter, jag hade tagit livet av mig.


det känns konstigt att ha tankar som att det är tur att Robert inte behövde planera min begravning.
att han inte behövde uppleva den smärtan som kommer när man ska välja kista, blommor, musik osv.
hade det varit jag som dog, jag hade varit så orolig för honom..
hur han skulle klara allt.
han kommer slippa ta itu med allt som krävs, även om det hade dröjt 70 år tills det var min tur.

den natten jag fick för mig att ingenting stämde så hade jag den äckligaste känslan i hela mitt liv.
i bilen på väg till ronehamn så v i l l e jag verkligen att bilen skulle
få sladd, gå av vägen och rätt in i ett träd. och allt skulle ta slut..
förbjudna tankar.
känslan varade max 2 minuter.
men det var som att det pågick flera timmar.
samtidigt såg jag bilden av min begravning, min kista bredvid robert.

mamma.
rasmus.
fannie.
jenny.

er kan jag inte lämna.
jag ska dela mitt liv med er. hela mitt liv.
och jag kom hem, klev ur bilen och gick in.

hade jag inte haft rasmus hade jag stått vid högklintskanten och övervägt.
hade jag inte haft mina vapendragare, så hade jag hoppat.
bara för att livet går vidare så innebär det inte att Du Lever Vidare.
jag försöker.


att folk talar om för mig hur jag ska leva har alltid retat mig till vansinne.
att folk i detta nu talar om för mig hur länge jag ska få sörja retar mig ännu mer.
att folk säger:

- nu får du ta och skärpa till dig!
- nehe, och vad ska du GÖRA då?!
- jaha, vad gör du nu då, hemma hela dagarna och är lyxhustru?

jag vill rent ut sagt spy er i ansiktet, stampa sönder er och bara skrika rakt ut.
lyxhustru?

jag är så himla lycklig, älskar att gå hemma hela dagarna, ha ångest, sakna min döda lillebror
och känna mig som en total jävla nolla för att allt jag försöker ta mig för inte riktigt fungerar.
lyxhustru my ass.
jag gör vad jag vill.
vill jag sitta på en stol och gråta hela mitt liv så gör jag det.
tala inte om för mig när jag ska sluta må dåligt, för det kommer jag aldrig göra.
och det fattar inte ni som inte varit med om något liknande.
det är inte samma sak som att locktången går sönder, du får en finne innan dejten, bilen pajar
eller killen du gillar hånglar med din bästa polare.

du kan inte ens ställa dig själv frågan: vad skulle jag ha gjort? eller känt?
som jag sagt tidigare, jag trodde man kunde det, jag trodde jag hade föreställt mig känslan
av att förlora sin lillebror när Elin gjorde det.
jag var inte ens i närheten, pinsamt att ens försöka tänka sig in i den situationen.
du dör själv.
och det är INGET man kan föreställa sig utan att själv uppleva det på riktigt.
när roberts kista sänktes ner, och det var dags för mig att gå fram.
extrem smärta.
min själ finns nere vid robert, i hans kista.
jag lämnade kvar den vid honom när jag fick se honom inne på sjukhuset.
när jag under min ensamma tid vid avskedsrummet la mig så gott jag kunde bredvid honom
och kysste hans kind, smekte hans hår och viskade massa saker i hans öra.
ingenting har varit sig likt sedan den morgonen.
jag är inte samma anna längre.

jag hade sån ångest att jag inte hade något "anna" att lägga ner i kistan.
tills det slog mig för ett tag sedan, han har det varmaste och finaste jag kunde ge.
han fick hela mig, hela min själ är vid honom.
jag är så säker på det.
jag har varit så tom i kroppen sen robert dog, en tomhet jag inte kunde förklara.
det fanns ingen värme i kroppen, inget som borde varit där.
men rasmus värmer mig, inifrån och ut. fyller mig med något jag inte vet.
och det finns nog bara en person som förstår mig där, och honom längtar jag efter att få prata med.
patrik.
världens bästa präst som talade om för mig att vi var ganska lika.
hade samma tro.
jag som inte ens tror på Gud. det gör inte han heller.


jag hade heller aldrig trott på riktigt äkta kärlek.
kärlek är för dårar.
kalla det sliskigt, klyschigt, patetiskt eller vad ni vill. jag kan inte bry mig mindre.
men jag har en odödlig kärlek.
den känslan jag hade när jag såg rasmus gå fram till roberts grav med en ros.
jag visste att jag älskade honom.
jag bara kände det.
rakt upp och ner så visste jag att han är mannen jag vill dela mitt liv med.
han når rakt in i hjärtat.
inga tvivel.
han är min själsfrände, en odödlig kärlek.
ni tänker säkert att det kan man inte veta, inte när man är 20 år, och ingenting vara för evigt och
hur kan man veta vad man känner om 10 år?
jag vet.
det går inte att förklara, jag vet det bara.
han har själ för oss båda och jag älskar honom så mycket att jag blir helt, jag vet inte, svettig?


jag behövde tydligen skriva av mig ikväll.
längesen sist.
nu ska jag läsa igenom rasmus sms igen för säkert tionde gången, jag blir fortfarande lite tårögd.
och fnittrig.
fnittrar som ett barn.
varm blir jag också.

suck, vem ska orka med denna människa egentligen?