l e j o n h j ä r t a

som att midsommarafton ens var viktig.
det som hade varit viktigt och som verkligen hade varit värt någonting hade varit att få vara med dig.
krama dig.
skratta med dig.
se dig.
och att få känna dig.
allt annat hade kunnat väntat.

inte konstigt att man har ångest.
går det att ha något annat när den viktigaste människan i ens liv inte längre går att nå.
hade jag prioriterat rätt så hade jag fått sett dig vid liv en sista gång.
och du hade kanske till o med stannat där vid mig.  vilket jag tror.

jag vet att jag någon gång blir tvungen att börja fira saker igen.
men det behöver jag inte ännu, inte på länge.
för mina barns skull ska det firas midsommar och jul.
men tills dess behöver det inte vara någon teater.

fyller 21 om två veckor. det är inte heller mycket att fira.
jag vill inte.
blir trött bara av att känna att man måste se lite glad ut.
jag skulle hellre vilja gå tillbaka i tiden.
bli 10 år igen. åka pulka med robert varje vinter.
och varje sommar springa runt på stranden.
hoppa i sanddynor.
paddla ut med gummibåten.
spela bandy.
ha tävlingar i lekparken.
och såklart, hopptävlingar i gungorna.
klassiker.
eller bygga bondgårdar med hans leksaker.
jag byggde alltid jättefint, och han villa mosa allt med sin traktor eller dinosauriemonster.
jag blev lika arg varje gång.
leka småstjärnorna och klä ut robert till tjej.
ligga under granen försöka klura ut vad man skulle få i julklapp.
tvinga med robert på klappjakt innan dom las ut under granen.
äta choklad framför barnprogram.
laga sprödbakad torskfile tillsammans 6 dagar i veckan.

försök att njuta av livet när ni inser att det aldrig mer kommer ske.

går det bra?