l e j o n h j ä r t a

hon kan inte sova.
hon saknar rasmus så mycket att hon vill lägga sig ner och gråta.

jag kan komma på mig själv med att vara på väg att ringa robert ibland.
bara för att kolla vart han är, att han mår bra och att han kommer hem klokt om han är borta.
precis som jag alltid brukade göra annars.

jag brukar försöka förklara min ångest i olika uttryck för att det ska bli lättare att förstå.
nu känns det som att två betong väggar, som står mitt emot varandra, sakta börjar mötas.
och där står jag i mitten. kan inte springa någonstans.
luften försvinner och det trycker från alla håll.
men precis innan man tror att kroppen ska knäckas så släpper trycket.
väggarna går tillbaka.
men man vet att dom snart kommer röra sig inåt igen. och det finns inget du kan göra åt det.

när rasmus är hemma är han som min räddare.
om vi fortsätter med vägg-uttrycket så kanske ni fattar.
precis innan väggarna kommer så pass nära att det blir svårt att andas
så har han ryckt mig därifrån.
luften blir lättare och trycket från bröstet försvinner.
men nu är han 300000 mil härifrån. och jag måste måste försöka klura ut lösningen själv.
han kan ju inte vara min räddare hela livet?
då kommer han att springa åt andra håller efter ett tag.
och det vill jag inte.
men jag är glad om jag någonsin kommer på en lösning som gör luften lättare på egen hand.
rasmus kanske är min medecin.