det här är jobbigt
jag vet faktiskt inte hur jag ska klara av hela den här perioden.
många säger att det här är en prövning för vårat förhållande.
det kommer inte påverka vårat förhållande negativt överhuvudtaget.
det är en svårare prövning för mig.
det går inte.
jag erkänner, jag varken vill eller kan vara utan rasmus.
han är så pass viktig och det finns ingen som ger mig sån trygghet som han.
det känns som att det redan har gått en evighet.
det har inte ens passerat en dag.
det är som att allting jag har inom mig brister när han är borta.
8 veckor.
det finns ingen som kan hålla ihop mig och säga att det blir bra.
ingen kramar mig genom nätterna.
jag klarar liksom inte att hålla ihop mig själv, och det gör nog ingen annan heller.
förutom just rasmus.
ingen gör det som han gör det.
jag hatar att sova utan honom.
när han var på livgardet i stockholm så var jag alltid ledsen dom första nätterna.
jag kände mig alltid så tom och ensam.
men då kunde jag trösta mig med att han kom hem varje helg.
det var oftast bara runt fem nätter jag hade som ensam.
ändå var det jobbigt.
tiden stod stilla. och det gör den nu med.
och snart är snytpappret slut på rummet med.
otur.
men har man börjat grina så verkar det liksom aldrig ta slut.
fy fan säger jag bara. om livet alltid alltid skulle vara såhär, så skulle det inte vara värt att bli gammal.
och om jag inte somnar inatt tänker jag gå till rune på jobbet senare.
sen ska jag själv till jobbet. KUL.
